Author Archives: superadmin

Ibland vill man ju ta kort på sig själv där ens rumpa är i fokus.

Idag är en sån dag.

Sitter och äter bär. Något slags torkade ena som svider lagom på tungan. De heter typ goiji eller något annat som skulle kunna vara en afrikan.

Goda är dom i alla fall inte.

Men jag fortsätter äta. Röda och avlånga och populärar, nått tufft måste ju hända snart.

Det är natt och jag googlar Australien och hittar bloggar. De skriver att man går barfota hela tiden, det eller flipflops, och att kvinnorna som storhandlar gör det i mataffärerna. Går utan skor alltså, inte handlar i affärer. Det gör vi här också.

Jag tänker på när jag och Ebba vart utslänga från en matbutik i Barcelona för att vi var just det – barfota. Efter det totalvägrade vi matbutiken och gick till en hörnbutik tillhörande en glad kines. Fuck the system radikalt tills vi ville ha annan mat än konserver och tetra Sangria. Då sjönk vi lika lågt till våra skobeklädda fötter och gick till supermarketen.

Om några veckor får jag veta hur mitt närmsta år ska se ut. Antingen skola i Malmö eller En jävla resa. Beror på hurvida jag antas eller ej. Jag går och väntar på att få planera. Att få längta eller förbannat riva ett brev isär för att ha sabbat en skitstor möjlighet.

Hur det än blir så kommer jag stanna i växten om jag stannar i den här växtligheten.  Iväg igen.

En längre tid den här gången.

Jag är så jäkla dålig på sånt som har med kroppen att göra och därför tänkte jag att jag skulle bli bra på det. Så jag har börjat gå massor, hela tiden och i New York köpte jag till och med ett par gympaskor. Jag gjorde det för att de var svarta och inte vita med massa häftiga finesser på som lyser i olika starka färger.

Svarta, fina. Skitbra. Sen satte jag på dem på stan och kände mig som någon som håller på med sport hela tiden. Jag vart illa till mods. Använde tygskorna igen. Vart illa till mods av mitt fåneri av att inte använda mina nya blanka (det är matta men det låter inte nytt) Manhattan walking shoes. Och sådär har det hållt på.

I och med den här nya lifestyle of walking så har mina fötter börjat bygga ut sig själva.
Vilket då leder till vissa problem för mig.
Va i helvete gör man om man inte vill ha inglasade balkonger på sina fötter? Blåsor gör ont.

Är det nu den där sandpappers pinnen som aldrig verkade funka i mormors badrum ska användas?

Det här med peeling och scrubing och grejer alltså. Jag ligger efter på något sätt. Min pojkvän plattar håret och jag ägde inte en vettig hårtork förens jag fick en – av honom.

I mean C’MON!

Jag lider fortfarande av, precis som carro påpekade är det väldigt coolt att ha,

just det,

jetlagg.

Min natt bestod mycket av huvudvärk och rastlöshet som är oförklarlig.
Jag låg där och ville ha uppmärksamhet, helt plötsligt. Varför just klockan ett på natten det här begäret kom till mig, I dont know. Det kom, jag ville. Jag puttade på pojken som sov djupt. Puttade igen. Skakade om rejält till och med. Varav han gjorde det där gulliga ljudet och smackade och somnade igen, eller nej, inte ens det, eftersom han inte vaknade.

Senare raspade någon sitt skägg mot mina skulderblad. Jag vart rädd.

Det var david, visade det sig.

Självfallet.

Igår var en dag som betedde sig som en dröm. Det var en hel del flyg. Ärligt talat tog det ett dygn från det att vi tog en yellow cab till JFK airport till det att vi stod och plockade upp väskorna på Arlanda. Det tar på kroppen att vara i rörelse såpass länge. Även om det mestadels är att vara ihopkrupen i en flygstol. Grejen med det är ju att den rör sig i ett par hundra kilometer i timmen, den där stolen.

New York var som det påstås. Enormt, skitstort, som på film och alla andra termer man måste dras med för att kunna beskriva det där stället.
Det bästa är att den är i rörelse hela tiden, konstant är det liv och själ i all betong som det påstås vara uppbyggt av. Det är inte sant. Människor bygger och det är det man kommer ihåg. Även om Central Park med sitt lugn är svårt att släppa. Att Time square imponerar enormt trots att det man gör är att kolla på färger från reklamskyltar i neon.

My sense of speed vart underhållen.

Det har vart en småfixningens dag. Klockan är snart halv sju och jag har inte packat än, but its okey, jag har inte packat upp sen Tyskland så det är bara att ösa över till andra väskan. I princip.

Har cyklat runt hela staden och lämnat tidningar och lönerapporter, kört bil på skola och vart hos storebror. Sen försökte jag trycka läppar mot en blodig och nypiercad kille som gnydde och kröp ihop på huk och formade munnen till ett O när Rickard fick honom att skratta.

I morgon ska vi flyga Jumbojet över Atlanten till US of A. Det är märkligt kul.

Berlin bestod av många saker.

x Vi tog en springnota på 30 euro, sprang i regnet till en tunnelbana, ut på andra sidan och runt kvarteret. Pussades med blött hår fastklistrat i ansiktet med adrenalinet pumpandes.

x Vi träffade på en Brazilianare som gift sig med en utav sina flatmates (som har flickvän) för att få stanna i Tyskland mer än 3 månader. Samma Brazilianare känner en kille från Sverige. Killen från Sverige spelade huvudrollen i Bert och bor numera i just Brazilien och pluggar ”a lot of math and physic”. Vi får komma och bo hos honom och hans ”man” nästa gång vi besöker Berlin.

x Blev hotade av knarkare som skrek på tyska. Väldigt läskigt.

x Spanade in sprutautomater som man kan köpa i Berlin. Därav knarkarna.

x Besökte många barer, varav en helt täckt i neonrosa ludd. Överallt.

x Drack tyska likörer medan vi pratade med receptionisten på Hostlet som såg ut och lät som Napoleon Dynamite.

Vi är hemma väldigt mycket ända sedan torsdag och fredags natt.  Väl på Linjalvägen är det ingen hund kvar och det känns faktiskt lite ledset att inte ha någon som konstant går och hälsar på en. ”heej, heeej, nejmen heeej du kom precis ut från toaletten, heeej!”

Man känner sig ju uppskattad oavsett om det är fånigt.

Berlin har vart underbart. Mycket finns att skriva men nu är jag så upptagen med att göra klart de allra sista arbetsproverna och skriva texter och allt som behövs att jag inte har tid. Jag återkommer om några dagar eller när jag inte står ut längre!

Danke! (Jag vet faktiskt inte hur man stavar hejdå på tyska så jag tog nått annat)

Klockan är äckligt tidigt och jag har sminkat ansikte, packad väska och en nyduschad David som allt tillsammans ska ta ett flyg till Berlin om nån timme.

Feels good.

Min körskolelärare är som en blandning av Leif GW Persson och morfar. Nonchalant, stencool, tittar snällt på mig och blir aldrig arg även om jag nästan  kör på en barnvagn. Han bara påpekar det oerhört ironiskt (och nonchalant) med en släpig röst och stirrar rakt fram med sina solbrillor. Idag gav han mig en viktigt lektion.

-Vad har du första hjälpen kittet för?

– Så jag kan hjälpa dom jag dödar.

– Det är ingen idé om de redan dött. Om du råkar köra på en snygg kille, vad gör du då? Jo, du plåstrar om honom. Och om han är ful, vad gör du då?

– Plåstrar om honom?

– Nej, du ringer 112 så får nån annan göra det. Sådär, ska vi köra då?