Monthly Archives: november 2010
Slutade skriva dagbok. Där. Då.
När du grät och var iskall på samma gång. När du försvann ifrån mig i så många timmar att jag trodde du tagit planet hem igen. Aldrig har jag skämts så mycket. Aldrig har jag ångrat något så grovt som då.
Att falla sönder. Hade aldrig hänt förut. Jag var så stark. Så jävla stark med dig och inget skulle ändra på det förens du inte tillät mig längre. Jag var skakig i flera dygn efteråt. Skakar fortfarande när jag minns.
Grönt tyg. Svart bläck.
Går inte längre.
.
— Man läser inte andras dagböcker! Det är det mest personliga man har!
Är det någon som skriker. Nej vrålar. Mamma eller pappa jag vet inte. Var så liten men grät mig röd. Satte sig. Ristat.
Och jag vet att jag sa att
— Det står ju ändå bara att han varit i skolan eller spelat brännboll, inget viktigt!
— DET SPELAR INGEN ROLL! Vrålades det tillbaka.
Och storebror var arg.
Boken var blå,
med döskalle på.
Som Bert.
– Det har varit så mycket död runt mig på sista tiden, säger Ebba.
Sitter i trappuppgången. Fötterna upp mot räcket och ett skynke av chock ovanför oss. Snackar gymnasiet. Om gruppen. Det där starka gänget vi kände en period och som alltid kommer finnas i oss. Präglat, på många sätt. Gymnasiet var viktigt. Satte en ribban.
Nu sitter vi i trappuppgången och en av killarna har slutat leva. Har drunknat. Och det är helt jävla sjukt.
Utan någon som helst rätt att prata om personen, utan att känna honom närmare alls, så sågar det i hjärtat. Sågar och skär när gymnasiegrabbarna sitter långt bort och jag kan inte ens skriva något mer. För det går inte. När det måste göra så ont.
Är mjuk. Klädd i vitt och grått och en grön stickad tröja med guldknappar. Ska lyssna på Håkan Hellström i Ebbas rum och varför vet jag inte. För att vi kan.
Haft två redovisningar på två dagar och är tömd. Jäkligt tömd.
Tillfredställd i själen. I min bildanalyserande själ. Kan snacka ihjäl mig om mina teorier. Antaganden och detaljer.
Roliga skola. Tack för att jag får gå här. Tacktack.
— Om ni vill, vi tvingar er inte, så får ni gärna skriva under ett brev sen. Som vi postar.
Säger Bosse. Bosse från Amnesty med gul självlysande reflexväst inomhus. Och det hela känns smått bisarrt med fängslade journalister i Tehran som ska räddas av ett brev (som kostar 12 kronor att skicka utomlands) med min namnunderskrift på. Dessutom här, i Hemse. På Gotland.
Tehran har aldrig varit längre bort.
Han låter nedstämd. På andra sidan luren många mil bort och det smulas sönder något.
Kan inte fara nu. Inte igen. Måste rikta in mig projekten och redigerandet och livet. Livet här.
Vill alltid ha fler. Nu är det tre och det går inte att ha så många liv om man måste fokusera på det man vill göra resten av livet.
Nyköpingfamiljerna. Karlstadstiden. Gotlandlivet.
Prioritera. Båda fötterna på ett ställe. Men hjärtat har han och det kniper när det blir ledset och det kniper när det faktiskt är så jävla långt bort. Märker irritationen.
Kan inget göra och det är.
Förlamande.
