Monthly Archives: januari 2010

”Vi har inga handdukar, ta den där fleecefilten”

Skidor i backen. Svettig och intumlande in i stugan och på med bastun för gudsskull mina fötter fryser ihjäl. Hämta ölen från snön. Vi har inga handdukar, ta den där fleecefilten. Whiskey vid köksbordet och poker utan marker men spotify och Lars winnerbäck.

Hon var den vackrastee person jaghadeträffatnågonsiiiin, shit vad den där meningen sjungs perfekt. Han knullar med det svenska språket.

På med pjäxorna. Kan någon hjälpa mig få ned översta knäppet? Herregud va vackert det är. Och så kallt fast jag är varm. Åker ned, du måste svänga, inte bara V:a dig ned. Våga då. VÅGA. Kasta dig ned. Och så förstår du att det är ju såhär det går till. Det är ju så enkelt. Så självklart att det är såhär koden ska knäckas och skidorna åkas och du är varm innanför din mammas lånade jacka.

Och snön yr inte så mycket men brillorna håller fast mössan och gör dig lite coolare. Åker över hopp. Flyger i nån sekund och gör lyckliga ljud. Snö får dig att göra lyckliga ljud.

Jeansprovning

Det var något som var annorlunda med honom eller så är det bara jag som tänker att det borde vara det. Lika vacker som alltid och frågar om jag ska ha skjus till Ebba. Han ska kolla jeans först. Jag får följa med.

Jag följer med. Han testar och testar och letar efter sådär smala till sina små höfter. Jag vet att han inte kommer köpa något just nu. Det är mest för att hitta alternativ. Få tänka efter och sedan besluta sig. Kanske är det för att vi ska umgås lite, jag hoppas det. För det är skönt och trevligt och hinner aldrig bli stelt av någon insikt.
Han gör aldrig några förhastade beslut. Inte ens med jeans och det förbluffar mig alltid. Det tog lång tid innan jag förstod att det faktiskt inte var endast en image, något han önskade att han va och försökte med tills jag slutligen avslöjade honom. Jag kunde inte avslöja det. För det är så han fungerar. Än så länge vet jag fortfarande.

Jag blir alltid så förvånade när människor reagerar och beter sig annorlunda från hur jag själv skulle göra. Jag blir så paff, fortfarande blir jag så fruktansvärt paff. Och oftast är det fantastiskt att bli det. Men osäkert och lite skrämmande.

Vi åker bil. Mycket bas för den är typ lika stor som resten av bilen och svänger in vid Stenkulla.

Tills vi ses igen.

Sälenskidor

Jag är i Sälen med mina bröder och pappa.
Upptäckte idag hur man faktiskt åker skidor. Vi har aldrig gjort det förut.
Allt är fint. Jag älskar farten. Som alltid. Alltid farten. Körde freaky på slutet. Jag kommer slå mig mer. Som alltid.

-29 grader har vi haft som mest.

Kortfattat och bra. Men jag är i Sälen.
Livet är fint, bastun är varm och whiskeyn gör mig det också.

Och världen är större än min egen hjärna

vic

Jag träffar ebba. Ligger i hennes säng i hennes nymålade rum och hon berättar om brasilien. Om maten de åt och människorna som hon lärde sig namnen på. Om alla hostel och färger som finns där. Om värme.

Det är som att saker lägger sig rätt i huvudet på mig när jag får dela dem med henne. Hon nickar innan meningen ens är färdigpratad för hon vet hur jag formulerar mig. Hon vet vad jag säger. För jag har antagligen sagt det förut fast i ett annat sammanhang under något annat år. Under några andra känslor. Så hon vet vad jag talar om när fötterna riktas upp mot taket och vilar mot väggen.

Sedan tar jag på mig mössan. Kramar och säger vi ses om typ en månad och hon säger att det blir jätte bra och

– Jag googlar Karlstads kulturliv så länge.

Och jag ler och går ut till den gula bilen.

Jag önskar dig champagne

tjuvalex

Alexander ringer och han ringer för att säga att jag har fel abonnemang.
Och för att berätta om äventyr. Det ska gå fort och han hasplar ur sig om indier och kineser och en pizzeria med alldeles för dyra pizzor och han låter lite som Bob Hansson när han pratar sådär utan paus.
Det är härligt.

Jag hinner peta in några ”häftigt” och ”coolt” innan jag önskas fin och snabb skidåkning i helgen och ja, det var bara det jag ville berätta säger han
och sedan hejdå.

Vi ses på frukosten på måndag.

Låt oss vara på riktigt. Då och då.

Det är 17, 2 minusgrader medan jag äter daim och känner mig poetisk. Och jag skriver det också. Knappar ned ett sms och skickar det.

Äter daim och är poetisk.
Jag känner mig ofta poetisk. Äter mindre ofta daim men när det bjuds säger man ju inte nej. Så nu är det röda plastpapper över hela vårt bord och alla de andra ätarna har lämnat mig kvar med dem. Högarna.

Jag borde ju dricka rödvin.