Category Archives: Okategoriserade

Fick ett telefonsamtal.

– Hej, det bröts.

– Va, vadå bröts?

Vi har inte pratat på två år. Han berättar att vi ägnat de senaste tio minutrarna att prata i varsin mobiltelefon. Jag försäkrar att, nej, tyvärr, det har vi inte. Han blir tyst och illa tillmots. Det känns genom luren en stad ifrån att luften blev bredare och djupare och tjockare. Jag vet innan han sagt det och är förundrad över varför.

– Det var någon som sa att hon var du, säger han. Hur ska jag lägga fram det här nu..som..och hon… raggade ganska hårt på mig.

Ställd. Skrattar. Va sjutton är det här. Varför finns den här situationen. Jag försäkrar att det inte är jag som dragit nått praktical joke. Att jag sitter hemma hos min pojkvän och garanterat inte ringt lite i smyg för att ragga upp en gammal kompis.
Vi lägger på, efter konstaterande att han pluggar i den där staden och jag flyttat till skogar, så lägger vi på.
Blir lite läskigt efter ett tag.

Vem är det som är jag därute?

Du vet va

jessicablad

Det är regnigt ute och jag har haft armar om mig hela natten. Och trots att jag låter som en skåning i halsen så mår jag bra. Där inne där det är viktigast. Det är armarna som gör det. De sprang överraskade över gatan när jag trippade fram med min rullväska igår kväll en dag tidigare än väntat. Jag i kappa och han utan fast med skor.

Vi är så duktiga på att skapa filmstämning.

It´s the feeling you get when you´re travelling somewhere

Vi lyssnar på musik. Mest töntig och väldigt mycket handlar om kärlek. I princip alla gör det faktiskt och jag tänker att för i helvete skriv om något annat. Och så sitter jag här själv. och skriver. I vilket fall så lyssnar vi på musik. Spotifyar. Eller Spottar som Bea skulle sagt. Eftersom det är jag som står för högtalarna i vårat datarum är det jag som får önskemålen. Eller makten. Jag vet inte. Jag får mest ljud i alla fall.

Sjukt rastlös och väntandes på lunchen. Och citron té efteråt. Och suget efter brädåkningen har fortfarande inte minskat sen reportaget. Skit.

Visuell analfabet

Vill du ha ett lyxigt hudvårdskit.

Och jag bara, nej. Det slutar på skit.

och jag raderar det där mailet och sneglar på mina nya tallrikar på golvet och pappåsarna med blått och gult tryck på. Det är väntan här i rummet. På något nytt, jag packar inte upp de nya sakerna för de tillhör inte det här.

Jag pillar loss all den här färgen på huden jag fått under målartimmar och drar på mig grå pojkvänshood. Det är stilla på mitt rum, väntan gör så med väggar. Fönstrena låter som bilar för att det är bilar som kör förbi därute och jag tänker att jo, visst är det mysigt med trafik utanför. Vad du än säger. Och trots att en människa körde ihjäl sig på min väg därutanför. Igår.

Jag har läst så mycket tidningar de senaste dagarna. Tidningarna heter FOTO och handlar om det. Jag är imponerad, sjukt hög kvalité på artiklarna och mjuk text som gör att jag helt plötsligt noggrant har läst igenom flera sidor av ett reportage. Först känner jag mig lurad, det var ju meningen att jag bara skulle skumläsa för att se varför fotona såg ut som de gjorde. Sen tillfredsställd för att den är SÅ BRA. Det är inte bara, ”Nikon är bäst” eller ”såhär tar du bäst studio porträtt!” (Fast reportaget om hur man bäst fotar en viss fågel på Antarktis var lite out of context)

Till exempel var det ett flera sidor långt avsnitt med temat Naturfotografi.
Jag hoppade över det, totalt.

Naturfoto känns så fattigt och fantasilöst. Sen bläddrade jag tillbaka bara för att kolla läget lite och fastnade. Skribenten Pål Hermansen förklarade direkt för mig varför man överhuvudtaget tar kort. Varför han fick sin syn av världen med hjälp av ljus. Vad han ansåg om konstfotografi och dokumentära fotografier och gjorde en utläggning om visuella analfabeter, vilket förövrigt var ett störtskönt ordval.

”Paradoxalt nog är det på många sätt mycket svårare idag att veta vad som är bra och dåligt. Tidigare var bra bilder presenterade i tidskrifter och tidningar som representerade en viss kvalité, medan i dagens läge publiceras mycket material okritiskt utan någon större form av filtrering. Det ställer större krav på mottagaren än förut. Trots att det idag är självklart att lära sig läsa och skriva har nog gruppen ”visuella analfabeter” inte minskat motsvarande under loppet av det senaste århundradet.”

Fast jag undrar ifall det skulle gå att träna bort den okunskapen. Vissa saker känner man bara, och vet inte hur man vet men man gör det. Sen tränar man upp den där känslan. Desto mer jag fotar eller illustrerar märker jag att vissa saker inte fungerar ihop. Vissa teckensnitt, färger eller beskärningar ska bara vara på ett visst sätt för annars blir jag irriterad. Det finns en anledning till varför gyllene snittet är så väl använt. Vi människor tycker om hur de bilderna är utformade, att man vilar blicken på en viss punkt och har en rörelse åt ett visst håll. Det är tråkiga i längden men vi är bekväma av oss, vi trivs och blir trygga. Det är nog svårt att arbeta fram ett seende för komposition och ljus om man inte har det från början, då får man stå ut med visuell okunskap.

Jag vet, ett tag.

Kunskap är ju som alltid makten.

Det är vad jag lär mig och säkerligen ni också, hela förbannade tiden. Säkerligen är det också de äldre som påminner oss om det, självfallet, de har ju kunskapen serverat på silverfat med hjälp av erfarenhet och framförallt denna tid som de levt (och alltid tjatas om).  Alltid kan makten bli större, vetskapen mer och hur jag än vrider och snurrar så känner jag trycket av att

jag vet ju fan i mig ingenting.

Såhär står det till med mig. Jag blir intresserad. Intresserad av allt.
Därav frågar jag mycket, dumma nybörjar frågor och lite mer slitstarka när jag väl fått en uppfattning. Och när jag tror mig fått rätsida på det så upprepar jag det jag precis lärt mig. Nästan alltid.
Så jag kan få ett slags bevis på att jag uppfattat rätt, och också som ett slags uppvisande på att jag förstått sammanhanget för min lärare.

——

Sådär, nu har jag ägnat en kvart åt att försöka komma på någonting som jag lärt mig på sistone som skulle kunna användas som exempel. Dock har jag har lärt mig måla tak och väggar denna vecka men kan inte komma på en såndär skön dialog där jag framstår som otroligt smart som lärt mig lite hantverk.

Det blev mest:

”Måla sähär”

”Okej, såhär målar jag”

”Bra, bra målat”

Så, trots att jag lär mig konstant, hamnar i situationer som är totalt nya, lär känna mig själv, utvecklar mig inom varje område jag gillar (och vissa som jag inte bryr mig så mycket om).

Så.

Ökar känslan av okunskap.

Förmodligen, har jag resonerat för mig själv, för att jag upptäcker allt mer, att jag utvecklar något så mycket att jag kommer till en gräns då man är

lite för bra för att den där skiten man gjorde nyss ska räcka upp till den nya ribban man lagt.

Vilket betyder att man suger igen. Att jag inte räcker till utan ska fortsätta leta efter kunskap.

Crap, det tar ju liksom aldrig slut.

F a i l

Sjukdomen smyger runt i kroppen på mig, jag känner ju det. Det är inget jag förnekar. Seglivad och jävlig tältar den i celler som ser lagom hemtrevliga ut, de med stormkök eller sköna liggunderlag. Vaknade upp flera gånger inatt och bara mumlade ”det ä så skönt att sova” till min sängkamrat som höll med. Höll med på det sättet som man gör när någon säger självklarheter om saker man ägnar 1/3 av sitt liv till.

Ja,

det är skönt att sova. Nothing to argue about.

FAILURE

fail i new york