Bröst.
Alltid velat ha tills jag fick och nu är det bara ivägen. Studsar runt tills man klämmer fast dem och allt som heter klämma är inte bekvämt. Ibland, möjligtvis.
Och inte heller är det fullkomligt normalt att inte dölja dem. De måste finnas där, klart och tydligt så man ger kvinnliga signaler och visar att man en dag kan bli en god mor som sprutar mjölk varhelst man kan komma sig för till sina små gossar som man har dussin av. Men däremot är samhällsreglerna och normerna på ett annat sätt, ha dem, visa dem inte. Eller inte så mycket. Gärna lite kanske. Eller visa dem kanske men bara så det framstår som av misstag.
Annars är det ingen som fattar det där med din sexualitet. Varför vill du inte visa att du är tjej? Är det för att du egentligen är en man eller att du gillar tjejer och därav inte visar dina bröst för att, ja, vad har du för anledning egentligen? Lesbiska gillar ju bröst – det är ju hela grejen med det!
Så många samtal jag haft under min tonår att om jag bara klädde mig lite mer feminint så skulle livet leka, pojkarna flockas och blommorna frodas.
Problemet var ju bara att livet faktiskt lekte även om jag hade förstora byxor och t-shirt. Och pojkar fanns det, kanske inte flockar som vi föste ut varje morgon på grönbete, men fanns gjorde dem. Dock baserades ingen längre lycka däri, möjligen spänning.
Men bröst alltså, otroligt viktigt, som ett bevis, som ett idkort för ditt kön och som en förklaring till vem du är.
Så om man ska sammanfatta detta betyder det att jag precis påstod att bröst säger vem du är. Vilket inte stämmer överhuvudtaget. Hoppas jag.
Och nu vart allt bara pinsamt,
som så ofta när bröst kommer påtal.
