Allt är klart. Uppspikat och ditklistrat och mätt. Pressvisning med intervju och det var fruktansvärt jobbigt och fruktansvärt fint i en blandning som förvirrar mig. Jag är inte van vid att bli intervjuad om personligt. Och när de frågar vad jag har för relation med kvinnan på bilderna svarar jag.
— Det är min mamma.
Och de drar efter andan och nickar och säger att det är starkt. Det berör. Vilken historia. Och att det inte bara är henne jag ställer ut. Utan mig själv.
Och de har rätt. Men det har jag inte insett fören mot slutet.
Jag antar att det är det här som gör att jag vill urladda mig i bild och text. Förmedla. Förmedla något viktigt och något sant.
De sade alltid att fotografi är psykologi och när jag plötsligt börjar gråta mellan alla vattenpass och silvertejp så är det verkligen det. Fan vad det känns.
Som att visa upp sitt allra innersta och låta folk tafsa på det.
Men om man vill säga något, måste man göra det från allra längst in.
Skapa sig ett skyltfönster. Ställa sig där.
Gud vad du är modig mamma.
