Monthly Archives: maj 2009

Jag känner mig tillfreds.

Det är något av ett lugn som sprider sig i mitt inre som kanske kallas själ jag vet inte, något är där inne och känner sig nöjt. Snällt och vackert. En fin liten grej som lever med mig. Som gör mig arg och ledsen och sur och avundsjuk och melankolisk och förser mig med utstrålning när den tycker jag förtjänat det.

Och nu är den nöjd.

För att hålla sig god med grejen behöver man ta hand om sig. Sätta upp principer. Gärna ha någon att bli älskad av som vågar fisa när du är där. Gärna det.

Men helst av allt behöver man tycka om personen som man råkat bli. Som väldigt ofta förknippas med allt som är utanför det. Låt säga, där du bor. I dig. Din kropp.

Och där får vi för oss att vår självkänsla sitter, vilket den gör – till viss del.
Men oftast inte alls.

Och det är så jävla avigt, det är sådant balanserande hela tiden. För just nu, precis här. Framför en dator halv ett på natten känner jag ett lugn.
Ett behagligt lugn medan D  lär sig blanda kort och svt24 rullar fast ingen kollar på allt det viktiga.

Det händer inte ofta, det händer nästan aldrig. Och jag vet inte varför, möjligen ledtrådar till vad jag ska göra för att förbättra men i det stora hela vet jag att jag inte nöjer mig. Att jag är den rastlösa själen som ska utveckla för att utvecklas.

Men hur ska jag göra för att hitta lugn, hur bevarar man det?

Måste jag klättra i berg och besöka länder som luktar rökelser, gå in för yoga och är det verkligen vad som krävs?

För att vara behaglig utan prestation.

Beas bild för mer än ett år sen.
Taget genom ett overhead papper jag ritar på.
Det blev förvrängt, fint och tar mig med storm.

David har bosatt sig i badkaret.
Han och mögel från en grill som ska användas ikväll.

Jag marinerar tomater, åtminstonde tror jag det. Jag lade ner dem i en påse med olja och peppar och hoppas på det bästa medan white stripes har basen på högsta.

David bland mögel och snart kommer det vänner.

Här vankas vin i regn i skydd av tyg på altan och envishet.

Jag var full igår. Befann mig på ett ställe där allt bara går runt runt. Allt fortsätter men byts ut. Vilket även skett denna kväll, allt var utbytt i en yngre version fast egentligen är det bara jag som har blivit äldre. Man måste byta sin miljö när man åldras annars känns det fel. Fruktansvärt orätt.

Ibland hamnar jag tillbaka i sådana situationer och det känns hopplöst.

Jag vill inte. Men gör det.

För att några alternativa miljöer dyker inte upp.

Igår drömde jag att jag fått barn.
Och sen plötsligt slog det mig att ”DAMN, det var ju det där jag INTE skulle göra!”

Så jag satt där och kolla på barnet som hade skitmycket hår och var ledsen för alla resor jag inte kunde göra, eller skolor jag inte kunde gå på och var arg för att jag inte kommit på det förens nu.

It slipped my mind liksom, i nio månader.

Ibland vill man ju ta kort på sig själv där ens rumpa är i fokus.

Idag är en sån dag.

Sitter och äter bär. Något slags torkade ena som svider lagom på tungan. De heter typ goiji eller något annat som skulle kunna vara en afrikan.

Goda är dom i alla fall inte.

Men jag fortsätter äta. Röda och avlånga och populärar, nått tufft måste ju hända snart.

Det är natt och jag googlar Australien och hittar bloggar. De skriver att man går barfota hela tiden, det eller flipflops, och att kvinnorna som storhandlar gör det i mataffärerna. Går utan skor alltså, inte handlar i affärer. Det gör vi här också.

Jag tänker på när jag och Ebba vart utslänga från en matbutik i Barcelona för att vi var just det – barfota. Efter det totalvägrade vi matbutiken och gick till en hörnbutik tillhörande en glad kines. Fuck the system radikalt tills vi ville ha annan mat än konserver och tetra Sangria. Då sjönk vi lika lågt till våra skobeklädda fötter och gick till supermarketen.

Om några veckor får jag veta hur mitt närmsta år ska se ut. Antingen skola i Malmö eller En jävla resa. Beror på hurvida jag antas eller ej. Jag går och väntar på att få planera. Att få längta eller förbannat riva ett brev isär för att ha sabbat en skitstor möjlighet.

Hur det än blir så kommer jag stanna i växten om jag stannar i den här växtligheten.  Iväg igen.

En längre tid den här gången.

Jag är så jäkla dålig på sånt som har med kroppen att göra och därför tänkte jag att jag skulle bli bra på det. Så jag har börjat gå massor, hela tiden och i New York köpte jag till och med ett par gympaskor. Jag gjorde det för att de var svarta och inte vita med massa häftiga finesser på som lyser i olika starka färger.

Svarta, fina. Skitbra. Sen satte jag på dem på stan och kände mig som någon som håller på med sport hela tiden. Jag vart illa till mods. Använde tygskorna igen. Vart illa till mods av mitt fåneri av att inte använda mina nya blanka (det är matta men det låter inte nytt) Manhattan walking shoes. Och sådär har det hållt på.

I och med den här nya lifestyle of walking så har mina fötter börjat bygga ut sig själva.
Vilket då leder till vissa problem för mig.
Va i helvete gör man om man inte vill ha inglasade balkonger på sina fötter? Blåsor gör ont.

Är det nu den där sandpappers pinnen som aldrig verkade funka i mormors badrum ska användas?

Det här med peeling och scrubing och grejer alltså. Jag ligger efter på något sätt. Min pojkvän plattar håret och jag ägde inte en vettig hårtork förens jag fick en – av honom.

I mean C’MON!

Jag lider fortfarande av, precis som carro påpekade är det väldigt coolt att ha,

just det,

jetlagg.

Min natt bestod mycket av huvudvärk och rastlöshet som är oförklarlig.
Jag låg där och ville ha uppmärksamhet, helt plötsligt. Varför just klockan ett på natten det här begäret kom till mig, I dont know. Det kom, jag ville. Jag puttade på pojken som sov djupt. Puttade igen. Skakade om rejält till och med. Varav han gjorde det där gulliga ljudet och smackade och somnade igen, eller nej, inte ens det, eftersom han inte vaknade.

Senare raspade någon sitt skägg mot mina skulderblad. Jag vart rädd.

Det var david, visade det sig.

Självfallet.

Igår var en dag som betedde sig som en dröm. Det var en hel del flyg. Ärligt talat tog det ett dygn från det att vi tog en yellow cab till JFK airport till det att vi stod och plockade upp väskorna på Arlanda. Det tar på kroppen att vara i rörelse såpass länge. Även om det mestadels är att vara ihopkrupen i en flygstol. Grejen med det är ju att den rör sig i ett par hundra kilometer i timmen, den där stolen.

New York var som det påstås. Enormt, skitstort, som på film och alla andra termer man måste dras med för att kunna beskriva det där stället.
Det bästa är att den är i rörelse hela tiden, konstant är det liv och själ i all betong som det påstås vara uppbyggt av. Det är inte sant. Människor bygger och det är det man kommer ihåg. Även om Central Park med sitt lugn är svårt att släppa. Att Time square imponerar enormt trots att det man gör är att kolla på färger från reklamskyltar i neon.

My sense of speed vart underhållen.