Äter frukost med en rödhårig tjej. Alla jag träffar är från Kanada, hon också. Jennifer ska åka på kajaktur – de hämtar upp henne om tio – vad ska jag göra?
Alla har friluftskläder och stora kängor mitt inne i stan och jag bokar fort en horseback riding och grottäventyr. Det är väl det man gör. Galna grejer ute i naturen som man sen kan berätta om på hostelet. Går en promenad och en tjej från äventyrscentret ringer och dubbelkollar och säger
— För två personer?
— Nej, en! På fredag.
Och sen går jag en promenad och hittar en skog. Det står en kvinna där. Hon går lite. Stannar. Går. Stannar. Skogen är jätteliten. Det är ingen skog bara massor av krokiga träd.
Jag tar bilder på en gren och jag fattar att hon tror att jag inte fattar och bara är en av alla som har kamera hängandes på sidan och regntäta material på kroppen.
Men när jag går upp i den skogen så händer något. Som att en av alla låsta lådor inne i känsloregistret öppnas och jag står bara där. I skogen. Kvinnan har gått. Står bara där och håller lite i ett träd och andas och suckar och känner och tänker att det är därför jag är här. Inte för att utforska grottor på en hästrygg eller dyka i isvatten.
För att låsa upp lådor.