Alla dessa replokaler. Alla dessa replokaler i källare och industriområden med gamla 3,5:or och LP skivor hängandes på väggarna. Sönderslagna trumpinnar och snusprillor längst listerna sittandes på någon upp och ned vänd back, nickandes och lyssnades.
Så många gånger. Sittandes på de där backarna.
Hamnar plötsligt i en såndär lokal igen. Slås tillbaka av alla efterfester och förfester och vanliga torsdagar i för hög musik och jag hatade det alltid. Att vara den där tjejen. Som aldrig fick ta platsen för den fanns aldrig där, i det där sunkiga rummet var det bara killar och deras skämt som att kliva in i en värld där man inte längre syns för det är, musiken, bara musiken som står i centrum och ”skapandet” och ”jammandet” och jag spyr. Över det där. Jag spyr över att inte få ta plats.
Bara vara tyst man kunde ju inte ens prata. De hade ju öronskydd och förstärkare och varför släpade de in mig där? Vad var meningen att jag skulle spela för roll i det där rummet förutom att sitta och iaktta. Hålla med. Hålla in magen. Hålla inne med mig.
Varför släpade jag in mig där?
Vad för destruktivitet gjorde att jag tog rollen som fanns och inte bara reste mig upp och gick. Stängde dörren så planscherna från betongväggen blåste ned av rena farten. Jag ägde den farten men jag använde mig inte av den. Den stängdes av precis som ljudet och där satt jag som kvinnor ska och det var att inte.göra.väsen.av.sig.
Det var att vara the women of today. Kvinnan som gav bort sig själv. Sin tid. Sin plats.
För mannen.
Det var inte ett val det var en förväntan. En förväntan på min närvaro i det där trånga rummet med ljudisolering och det är vad jag minns av det dagarna. Den sura förhoppningen av att bara ses som häftig och snygg och kanske till och med smart om man hade tur.
Och det slutar inte. Det bara börjar om i nya versioner och för mig började det långt tidigare men jag minns hierarkin där. Du var tjej och om du utövade något som hade med manlighet att göra var det lite mer okej.
Och jag ville vara okej.
Jag ville höras högt.
Högt av människor utan öronproppar.
det känns som att man äntligen har börjat bearbeta sånt nu. som att man aldrig liksom tänkte på det då, där. att man bara var tacksam för att man fick vara med, om man fick vara med. vid sidan av.
du är toppen, jag saknar dig i mitt liv.
Jag håller med. Att vara tacksam är farligt ibland. Jag saknar dig också. Till jul, då ska vi äta lussebullar.
Jag slapp tack och lov replokalshängandet, men inte känslan. Och den kommer tillbaka varje gång en snubbe plockar fram sin gitarr på en fest. Oavsett hur det hela fortsätter efter det så kommer alltid känslan! Ibland går den över, men ibland får den ny kraft av att en brud i sällskapet ber om att få spela en låt och sen såklart aldrig får göra det (eller så slutar det med att snubben med gitarren alltid startar ett samtal som överröstar musiken). När ska det ta slut?
JAG VET! Aldrig förmodligen. Tills mycket, mycket saker ändras. (Sov i din säng inatt! Tack tack, du har världens bästa sambo)
Åhoj vad jag känner igen mig. Själv kräks jag nästan av obehag när jag minns hur jag vaknade till på en fest där jag somnat i soffan å alla killar i rummet satt å runkade till en porrfilm. Å där låg jag, utan att finnas å sov räv för att jag inte ville vara till besvär eller förstod att jag kunde ta min fulla rätt å ryta ”va fan” å gå därifrån. Spelade med så att de skulle kunna fortsätta ha sitt spelrum och äga normen, ville ju inte göra det obekvämt för dem och få dem att tro att de agerat fel. Efter det har jag fortsatt agera social städtant åt diverse killar genom åren. Skit. Å det går ju egentligen aldrig över helt, situationerna byter bara spelplats och kostymer. Ja, intressant och bra inlägg iaf, Jessica! Heja dig!
Ja, hon är allt bra fin sambon min! :)