14 Nov 2013

Var det här någonsin min kropp, ens från början?

Skrivet av superadmin

Det är i trean någon klämmer mig på rumpan första gången. Jag är nio år och det har skapats ett rankningssystem för bakdelar. Min och mina klasskompisars. Hur det började vet ingen och varför det bara gäller ena halvan av klass 3C funderar ingen på. Killarna får ingen siffra mellan 1 – 10 på sin pojkrumpor, det är dom som delar ut dom. Jag får en tia och känner ett rus genom kroppen.

Tänk att jag är värd så mycket.

Pappor har ölmage och det är så det är. Dom dricker från stora glas i kvällssolen på terassen och solar med sina berg till bröstkorgar. Njuter. Morfar är alltid jättebrun och ibland får jag sitta på hans mage och guppa upp och ned. Det är roligt.

Mormor hade också mage. Mamma med. Det var inget kul med det. Det var något som skulle ordnas och rättas till och jag har alltid vetat vad viktväktarna är för något. Det är ett ställe som ska hjälpa mammor att ordna saker som är fel med dom. Morfar befinner sig i ett annat universum från viktväktarna. Viktväktarna är ungefär som den där solen som sakta går ned bakom träden och gör att han måste flytta baden-baden stolen till framsidan av tomten. Det är så långt bort. Så utanför hans räckhåll.

Det är fest. Ute på landet. Ju svartare det blir utanför fönstret desto oftare är hans hand på mitt lår. Någon gång tittar jag på lampan under köksfläkten och undrar varför jag låter honom ha sina ben rakt över mina. Det är inte skönt. Knappast för honom heller men han har dom där. Över mig.
På madrassen i rummet försöker jag sova. Men det är händer över mage lår bröst och jag puttar ifrån. Säger nej. Tar hans händer och lägger dom hos sig.

Han slutar. Är brutalstilla i två sekunder innan han roterar ett halvt varv och sträcker sig efter tjejen på madrassen bredvid. Gör samma sak med henne. Jag blir iskall. Det kan inte vara såhär. Det kan inte vara såhär köttigt och såhär uppenbart och jag skriker det i örat på honom i det blåa rummet och han kniper igen ögonen. Bara blundar. Låtsas sova. Jag skriker honom i örat och han låtsas som

inget
alls.

Det tar en timme innan jag somnar om. Adrenalinet flödar och växer och sinar och stannar. Solen börjar gå upp. Rummet byter färg.

Vaknar av att han klämmer mig på skinkorna. (En tia.)
Andas i min nacke.

6 responses to “Var det här någonsin min kropp, ens från början?”

  1. denise says:

    jag läste det här till frukost och jag funderade så himla länge på att bara gå tillbaka och lägga mig igen. det får mig att inte vilja vara med längre.

  2. knivtid says:

    och mannen ska falla, insekter äta deras kukar.

  3. bea says:

    tiger lou ska inte på turné, vad jag vet. de ska spela på debasers julkonsert! tiger lou-projektet har legat på is i några år men har vi tur kanske rasmus vill jobba med det igen! :D

  4. Lina says:

    Åh how I love you! Älskar att du lyfter det här – och så jävla snyggt! Hög igenkänning.

  5. Fredrik says:

    Mer än dubbelt så många män än kvinnor tar livet av sig.
    Är inte det den viktigaste jämställdhetsfrågan?

    https://mind.se/om-sjalvmord/fakta-om-sjalvmord/

  6. Jag kan inte uttala mig om hur det är att vara man eller att ha självmordstankar. Jag kan uttala mig om hur det är att vara kvinna och bedömd, därför skrev jag en text om det. Men jag undrar precis som du hur det kommer sig att män tar livet av sig i större utsträckning, vad tror du? Och hur tänker du kring manlighet? Jag kan tänka mig att när man är fast i en roll, som kvinna eller man, inte gör den psykiska hälsan särskilt mycket bättre. Kanske har kvinnor en större chans att prata om problem i sina liv, för att i rollen som kvinna får du vara skör och känslig. För en man är det inte lika tillåtande att prata om problem. Det är fruktansvärt. Därför vill jag ha jämlikhet.

Kommentera