Foto: Mareike Timm
Har genomlevt en helg med en extra måndag. Och med genomlevt menar jag på det mest genomströmmande inspirationstankande sättet. Det brukar bli så när jag får vara med Helena, en kvinna som började som min journalistlärare för nio år sedan och fortsatte som vän. Hon fyllde 55 år några dagar efter att jag grabbade tag i mina 29 och vi brukar försöka ses kring våra födelsedagar. Man umgås inte med henne när man ses, man är med, man gör, man startar diskmaskiner, plockar fram diverse frukostar, luncher och middagar, åker till återvinningen, ser en fotbollsmatch som hennes son spelar, ser en annan match som hennes inneboende spelar. Man far och flänger, pratar med grannar, byter blommor vid hennes pappas grav, sköljer grönsaker. Man är med i hennes vanliga vardagsliv som inte kan sluta snurra, man är där. Som en del i familjen, som en älskad extra person.
Medan man gör allt det där flänget och grejandet så pratar vi. Har ett samtal som pågår i timmar i sträck, i regnet på bänken framför fotbollsplanen, i bilen bakom långtradaren, med knäna i gräset vid graven. Den vindlar hit och dit, analyserar, testar, plockar upp. Byter spår och förändras. Det är något med att vara i rörelse också. När någon insikt kommer, då står vi stilla. Hon hållandes smutstvätt i dom viftande händerna, jag lutandes mot någon vägg. Och sen fortsätter vi, fyller på tekannan, plockar fram smöret, tinar brödet, sköljer tomaterna, fram med plommonen från trädet.
Nä nu måste vi sätta fart, tiden rinner iväg, säger hon. Sen kläcker hon en tanke till ett reportage, som jag fyller i och sen kastar vi färgat glas i återvinningen och hon säger
— Det här är ju bra.
Och sen ofärgat glas och hon säger
— Det här är ju riktigt bra.
De här ska jag pyssla med den här veckan.
+ Redigera. Har minst sex uppdrag av varierande storlek som ska färdigställas.
+ Plåta porträtt på alla Vänsterpartiets Riksdagsledamöter. Innan sommaren plåtade jag alla som var valbara. Alltid lika spännande att röntga en 3 meter lång fond när man ska in i riksdagen!
+ Något KUL!
Ps. I morse satt jag på pendeln. En man sätter sig i sätet mitt emot, bredvid sig lägger han sin jacka och ovanpå en bok. Boken är skriven och plåtad av Agnes Stuber och heter Kruktväxter för alla. Jag är bekant till Agnes och planerar att köpa den. Jag tar ur hörlurarna, böjer mig fram och säger
— Ursäkta, skulle inte jag kunna få kika lite i din bok?
Och han bubblar fram
— Jaaa! Det är min dotter som har gjort den! Den släpptes igår, jag är så stolt!