Tag Archives: Stockholms filmfestival

” Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet.”

131107_John_Ridley_4_web
John Ridley vann bästa manus efter förlaga på Oscarsgalan som hölls för några dagar sedan. GP träffade honom i november på Stockholms filmfestival.

Januari. Vi kliver ut ur biosalongen och in i dånande storstad. Allt låter så högt medan vi är dova. Nedtonade. Nyss var det 1800 tal och amerikansk söder och det är ju bara en film, försöker jag tänka, men det första Mareike säger till mig är

– Jag kan inte riktigt prata just nu. Jag måste smälta det här.

Så vi går tysta och jag tänker att man lever på i sin lilla värld. Jobbar med media. Går runt i en storstad. Blir sur om avocadon kostar mer än tio spänn och sen går man på bio. Hoppar in i en duk och inser i en halvtimme att frihet inte är självklarhet. Att människan har så lätt för att skapa sina egna världsbilder och hemliga regler. Att vi är så rädda att vi gör vad som helst för att skaffa oss lite kontroll. En struktur.

November. Mannen framför mig på Berns är jetlaggad. Något så ofantligt. Vi har tjugo minuter totalt och jag forslar John Ridley varsamt fram och tillbaka till uttänkta fotoställen. Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet. Tycker den har en svår ordföljd men fastnar i reporterns intensitet. Hon tycker den är viktig. Det märks på hennes frågor och det märks på hennes händer som far framåt över bordet. Några månader senare vinner John en Oscar. Filmen också.

131107_John_Ridley_3_web

 

”FUCKING AND FUCKING AND DYING. What else is there?”

131107_Peter_Greenaway_1_web

131107_Peter_Greenaway_2_web

131107_Peter_Greenaway_3_webGP tog en tvådagars tripp till Stockholm för att träffa en bunt med regissörer. 

Peter Greenaway bankar med handen på ett fernissat bord på Berns och säger

– FUCKING AND DYING AND FUCKING AND FUCKING AND DYING. What else  is there?

Stirrar sedan på fotograf och reporter från Göteborgs-Posten som snabbt försöker komma på ett svar. Vad mer finns det? Än sex. Och död?

En jäkla massa, hinner jag tänka innan han elegant trillar vidare in i ett nytt resonemang. Greenaway befinner sig på filmfestivalen i huvudstaden för att få Stockholm Visionary award och det är ett rullande band med intervjuer. Han är runt sjuttio nu och de flesta av hans filmer verkar ha baserat sig på just fucking and dying och diverse liknande teman. Vi har en halvtimme totalt och innan intervjun kollar jag in metrarna av yta som vi kan göra bild av. Berns har stora fina fönster och  tjusiga möbler överallt. Jag väljer ut fyra ställen och hoppas att det ska dyka upp något som gör saken lite mer intressant, något extra. Ungefär som kvinnan som går förbi i bakgrunden på den översta bilden. Typisk tur. Och mycket snyggare.