John Ridley vann bästa manus efter förlaga på Oscarsgalan som hölls för några dagar sedan. GP träffade honom i november på Stockholms filmfestival.
Januari. Vi kliver ut ur biosalongen och in i dånande storstad. Allt låter så högt medan vi är dova. Nedtonade. Nyss var det 1800 tal och amerikansk söder och det är ju bara en film, försöker jag tänka, men det första Mareike säger till mig är
– Jag kan inte riktigt prata just nu. Jag måste smälta det här.
Så vi går tysta och jag tänker att man lever på i sin lilla värld. Jobbar med media. Går runt i en storstad. Blir sur om avocadon kostar mer än tio spänn och sen går man på bio. Hoppar in i en duk och inser i en halvtimme att frihet inte är självklarhet. Att människan har så lätt för att skapa sina egna världsbilder och hemliga regler. Att vi är så rädda att vi gör vad som helst för att skaffa oss lite kontroll. En struktur.
November. Mannen framför mig på Berns är jetlaggad. Något så ofantligt. Vi har tjugo minuter totalt och jag forslar John Ridley varsamt fram och tillbaka till uttänkta fotoställen. Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet. Tycker den har en svår ordföljd men fastnar i reporterns intensitet. Hon tycker den är viktig. Det märks på hennes frågor och det märks på hennes händer som far framåt över bordet. Några månader senare vinner John en Oscar. Filmen också.
