Penslar fiskpinnar och diskar sallad och hänger i studion i timmar. Hjälper till. Flyttar ljus och håller skärmar. Vi har matfoto hela veckan och det är så mycket roligare än man kunnat ana. Kopplar bort undertoner och historier och försöker få en ärtsoppa att se snygg ut. Yta och ljus och motsatsen till den grådassiga biskops-arnö degen när Julio handlar rosa papper till sitt second hand porslin och dekorerar med färsk basilika.
Det är.
Befriande.
Victor är däremot B-foto på en långfilm i Karlskoga. Det är ett examensprojekt på Göteborgs filmhögskola som han hjälper till med och jag vet inte vad filmen handlar om. Men jag vet att han är glad och jobbar hårt. Att han fixar. Hjälper till och ställer upp och jobbar många timmar i kalla lägenheter när han borde planera sin egen kortfilm.
För över två år sedan fotade jag på en kortfilms inspelning. Han hade skickat blickar i matsalen och tydliga sms med pussar och förfrågningar om promenader men den här kvällen var det kallt. Långkalsonger och vantar. Han rörde sig dubbelt så fort som alla andra och gav order och flyttade strålkastarna och sa kanske hej och jag hade långa blonda dreads som skulle signalera bristen på sårbarhet men så låg det ju inte till. När han kom i närheten.
Mycket är starkt och mycket går att rädda sig från men det var något som blev mjukt i magen när han flängde runt och tog sig själv på största möjliga allvar. Det är inte många som gör det.
Som tror på sig. Som tror att det man gör betyder mycket och ska värderas så högt som det möjligen går för jag är värd att synas och jag är värd att finnas.
Det är.
Befriande.
Det är också att vara fruktansvärt arrogant. Vilket var precis vad jag tänkte innan han hånglade upp mig i en tvättstuga.