Tag Archives: Krönika

+ Krönika åt Trydells Tryckeri: Nej, jag känner inte villkorslös kärlek till bild +

Jag har fem syskon. De går att räkna till sju också, eller tre. Men vi ska inte komplicera det mer än så. Vi kan bara konstatera att det som händer ett mittenbarn av skilsmässoslag är att man lätt blir medlare. Och att en medlare lätt blir fotograf.

Som medlare får man öva sig på att lyssna. Att förstå flera sidor, att komma på olika lösningar och vägar på ett rappt sätt. Man får hänga med i svängarna och hålla sig kall, man får lära sig att ta kommando när ingen annan gör det. När jag började med berättande och bild, så var det som att jag hade tränats in i det. Problemlösandet, att få människor att öppna upp sig, att snabbt kunna anpassa sig. Det var invävt och behövde bara underhållas för att naturlig ploppa upp och utvecklas.

Men jag känner inte villkorslös kärlek till fotografi, många fotografer gör det, eller påstår det, men för mig är det förståelsen mellan människor som är det viktiga. Som en pelare jag bygger mitt liv runt. Jag vill att du ska begripa sammanhanget i en bild, fatta hur de känns, och framförallt varför det gör det. Om vi inte får detaljerna, det förklarande höljet och ramen kring vad det är vi ser i en bild, så blir de aldrig lika starkt.
Eller, måste vi alltid ha en bakgrundshistoria?

Det ligger en iphone bild på mitt skrivbord, den föreställer ett cykelställ, ett träd med löv i förgrunden, en kvinna som cyklar och människor som går över ett övergångsställe.
Det är en bild utan riktigt träffande komposition eller ljus. Men den är tagen några månader efter att terrordådet på Drottninggatan ägde rum. Det var första gången jag kunde gå dit utan att känna starkt obehag och jag tog en bild med telefonen för att bevara ögonblicket av lugn.

Det finns en till bild på min dator, den är tagen på samma plats i ungefär samma vinkel, men det är en mycket tilltygad död människa på övergångsstället och en annan som får hjärt och lungräddning. Den ligger inte på skrivbordet, men jag vet att den finns där.
Båda är drabbande, den ena direkt. Den andra efter att ha blivit invävd i ett trauma. Den vanliga bilden har fått en tyngd, det ljusa glättiga blir nästan en ironisk vinkning till hur vi vet att det har sett ut. Fantasin börjar veva igång. Och kanske är det där som märgen börjar lirkas fram. Att personer med hjälp av fantasi och empati kan föreställa sig något större. Bild är inte det viktiga, det är vilken fortsättning som sker inuti en människa.

Publicerat i ett magasin om grafisk kommunikation från Trydells Tryckeri. Precis som alla fina bilder på mig är dom tagna av Mareike Timm.

Var det här någonsin min kropp, ens från början?

Det är i trean någon klämmer mig på rumpan första gången. Jag är nio år och det har skapats ett rankningssystem för bakdelar. Min och mina klasskompisars. Hur det började vet ingen och varför det bara gäller ena halvan av klass 3C funderar ingen på. Killarna får ingen siffra mellan 1 – 10 på sin pojkrumpor, det är dom som delar ut dom. Jag får en tia och känner ett rus genom kroppen.

Tänk att jag är värd så mycket.

Pappor har ölmage och det är så det är. Dom dricker från stora glas i kvällssolen på terassen och solar med sina berg till bröstkorgar. Njuter. Morfar är alltid jättebrun och ibland får jag sitta på hans mage och guppa upp och ned. Det är roligt.

Mormor hade också mage. Mamma med. Det var inget kul med det. Det var något som skulle ordnas och rättas till och jag har alltid vetat vad viktväktarna är för något. Det är ett ställe som ska hjälpa mammor att ordna saker som är fel med dom. Morfar befinner sig i ett annat universum från viktväktarna. Viktväktarna är ungefär som den där solen som sakta går ned bakom träden och gör att han måste flytta baden-baden stolen till framsidan av tomten. Det är så långt bort. Så utanför hans räckhåll.

Det är fest. Ute på landet. Ju svartare det blir utanför fönstret desto oftare är hans hand på mitt lår. Någon gång tittar jag på lampan under köksfläkten och undrar varför jag låter honom ha sina ben rakt över mina. Det är inte skönt. Knappast för honom heller men han har dom där. Över mig.
På madrassen i rummet försöker jag sova. Men det är händer över mage lår bröst och jag puttar ifrån. Säger nej. Tar hans händer och lägger dom hos sig.

Han slutar. Är brutalstilla i två sekunder innan han roterar ett halvt varv och sträcker sig efter tjejen på madrassen bredvid. Gör samma sak med henne. Jag blir iskall. Det kan inte vara såhär. Det kan inte vara såhär köttigt och såhär uppenbart och jag skriker det i örat på honom i det blåa rummet och han kniper igen ögonen. Bara blundar. Låtsas sova. Jag skriker honom i örat och han låtsas som

inget
alls.

Det tar en timme innan jag somnar om. Adrenalinet flödar och växer och sinar och stannar. Solen börjar gå upp. Rummet byter färg.

Vaknar av att han klämmer mig på skinkorna. (En tia.)
Andas i min nacke.