Tag Archives: Karlstad
Vi ska laga gryta idag. Kokosmjölk och kyckling.
Jasminris.
Igår var det Karlstads nattliv till fyra på morgonen.
Dansen på golvet var tydligen inte bara dans på golv. När någon kille i rutigt tar armen runt min höft och säger ”amen jag har min här” till sina rutiga vänner så skallrar mina ögon i huvudet.
Och jag tänker på blogginlägget jag skrivit samma dygn som det här sker.
Ger en armbåge i sidan och allt som har mönstrade skjortor försvinner plötsligt från där vi stod. Ibland är det de enda som krävs.
Ikväll ska vi basta. Spela spel. Tydligen inte laga kyckling längre. Det ändras fort här.
De är så fina.
Vi drog in till Karlstad igår. Satte oss på restaurang där pizza med jordnötter på inte var lika fantastiskt som jag fått för mig. Det var bara jordnötter.
På pizza.
Vi pratade om kärlek en hel del. Alexanders stora bultande mot sin Jessica. Om små förälskelser som varar i nått dygn och om feminism. Om skillnader och varför jag blir förbannad på att det ibland faktiskt är så tydligt. Så tydligt att jag är tjej och dem inte det.
I högstadiet propagerade jag mycket och jävligt högt framför mitt köksbord att så faktiskt inte är fallet, killar och tjejer är preciiis likadana och den som vågar påstå något annat är ett svin och förrädare och kanske möjligen nazist när jag tänkte efter.
Nu vet jag att vi är olika. Men mycket tack vare hur vi behandlas från den blå tröjan till högst röst i klassrummet.
Och det faktum att vi faktiskt är mer personligheter än vad vi är kön. Vi blir inte bara uppfostrade av familjen, utan av alla. Av samhället and all that crap.
Och det stör mig att folk är så omedvetna. Jag vet att mycket av mina grundtankar kring uppmärksamhet och att få synas grundades i skolan. Vem hade alltid mest makt och vem fick alltid säga mest under lektionerna både i högstadiet och hela grundskolan?
Killar som båda hette Henrik. Lustigt nog.
Dels för att de hade det praktiskt försprånget, den massiva basrösten som krossar allt ljud under en viss decibel som kom i dennes väg. Och tack vare att folk tystnade så använde de den när helst de hade något att säga. Alltså, i princip hela tiden. Oavsett vem som faktiskt pratade för tillfället bröt den där betongklubban till ljud ut och alla andra tystnade, inklusive den som hade ordet.
Jag hatade det, bristen på respekt för att jag inte kunde överrösta. En gång i korridoren på högstadiet slog jag till en kille för att han alltid retades och hade en såndär jävla klubba till röst. På axeln visserligen. Och sen sa jag typ Håll käften eller nått sånt häftigt. Och han satt kvar och såg chokad ut. Antagligen för att de var en sådan oväntad grej att göra. Men sedan slutade han med retandet, i alla fall av mig. Inte för rädslan för slagsmål av någon en meter kortare än han själv. Men, pågrund av något annat.
Inte var det en djupodlad respekt men kanske ett kryddmått påvägen.
Jag har återupptäckt en stark rädsla hos mig idag. Jag förstår helt och fullt varför jag har den, det är inte som mördarsnigel skräck eller Triskaidekafobi som människor av någon anledning kallar rädsla. Nej. Den här anser jag att det finns belägg för, ungefär så som mördarsnigelhatare har belägg för att känna rädsla eftersom det är just dem som gör det. Antar jag.
Skit också.
Jag är jävligt rädd för att stänga dörrar. Alltså inte fysiska trädörrar utan så som man i vissa fall kallar Möjligheter. Jag vill alltid veta att jag kan ändra mig, att inget är för evigt, att jag har tid att bestämma mig. Och så kan man ju inte leva tänker ni och lyckligtvis tänker jag det också.
Så idag bestämde jag mig för att tacka nej till två av utbildningarna och ja till en. Bara en. Ingen mer. Och iochmed det så bestämdes som en naturlig följd av detta att jag ska flytta. Hur många mil vet jag inte men det gör ont i rumpan av att åka tåg dit.
I augusti börjar jag skolan i Karlstad för att plugga multijournalism. Och jag valde det inte endast för att ”multi” är ett häftigt ord och inte heller, som min storebror påstår, för att det är långt bort. Utan för att det kändes mest rätt.
Och det om något borde vara skäl nog att känna lite fear.
Jag tog mig ned till Karlstad igår.
Hade en telefonintervju med en skola från stockholm på tåget. Det gick bra. Jag vart antagen där också galet nog.
Vilket då fick mig att undra vad sjutton jag nu gjorde påväg mot Molkom, den tredje skolan, när jag nu redan hade två alternativ. Det kändes fånigt, var nästan påväg att vända tillbaka men beslutade mig för att det är vettigt att se sina möjligheter. Att även det lär mig något. Vara ensam på ett ställe som jag inte vet något om. Och det är ju en jävla kick det också.
Så jag försökte att inte tänka på hur fint allt är i Värmland och hur mysigt allt såg ut med sina uteserveringar och många människor som jag inte känner eller har en aning om vilka de är. STOCKHOLM stod det rakt över min hjärna och jag tänkte att jag suger på att vara objektiv.
Men sen ändrades allt. De sa att mitt personliga brev var speciellt. Att jag hade bra referenser. Jag fick göra två olika skrivprov och ett samhällsprov som jag nog mer skulle kalla politiskt prov. Sen fick jag kaffe, läste gamla tidningar som de på skolan publicerat och sedan dags för intervju.
Det gick också bra. Jag vart charmad över deras professionalitet, deras tidigare karriärer och att de verkade handplocka människorna till deras linje.
Och ja. Nu är det galet i huvudet. Reportage journalism i Stockholm Värmdö, Webbdesign i Karlskoga eller Multijournalism i Karlstad, Molkom.
Det här beslutet kommer att avgöra hur mitt liv ter sig i framtiden, vad för vägar jag kommer se. Alla blir nog bra, men vad blir bäst.
Vad skulle du valt?
Jag ska tydligen till Karlstad på Tisdag.
Fick jag reda på idag.
Det kom som ett brev på posten, kan man säga.
Exakt så faktiskt. Ett tunt brev med handskrivet Jessica Segerberg adress och siffror som fick mig att nervöst vänta några sekunder innan jag sakta öppnade för att se att jag är välkommen på intervju och prov.
Det kommer tydligen bli en svettig tid där borta. Med prov och förhör med lampa mot ansiktet och syna ens minsta söm.
Det ska bli roligt.