Tag Archives: Göteborgs Posten

”Tänk om vi skulle dra ett stort snett whatever över hela Sverige och ba: fuck you! Vi är VÄRLDSLEDANDE på att ta hand om människor. Vi är mest fucking awesome på att bygga upp folk och ta vara på deras kompetens och kreativitet.”

131010_elev_2_web

131010_elev_1_web

131010_elev_3_webVi gör ett reportage om nyanlända elever på en skola i Bergsjön. Där träffar vi Abdullah och Christel och deras studievägledare.

Vi kliver in i min bil och reportern heter Gunilla och har rött läppstift som matchar glasögonen som matchar hennes page och vi sitter i min bil och vi har energi. Bra energi. Den studsar på instrumentpanelen och in i oss och vi pratar om ungdomarna. Om lärarna. Om språk och om vikten av att ge ansvar. Om ett Sverige som satsar pengar på industri och metall när inget kan jämföras med blod och skratt och det mjuka trygga i trettonåriga ögon som ska bli läkare. Som älskar matte. Som älskar landet han hamnade i för ett år sedan och som lugnt berättar att han vill lära sig allt.

Christel är tyst först. Nickar. Ser bestämd ut. Har ett stort whatever över hela ansiktet men sen frågar hon om jag är fotograf och när den franska tolken kommer så ramlar orden ur henne. Förstår inget och allt. Det är så viktigt att se människor. På riktigt se dom. Se allt som kan ges och allt som gömmer sig där inne trots whatever och trots stela ansikten. Det är en skola som fått många nyanlända ungdomar som pratar arabiska, somaliska och franska. Abdullah och Christel trillade in under en tidsperiod där det finns studievägledare som kan deras språk. Jag förstår inte hur det skulle fungera utan. Inte dom heller. Det är skitsvårt för skolor som helt plötsligt får massor av elever som inte kan svenska än och som har olika skolerfarenheter. Det är skitsvårt. Men inte omöjligt att hantera.

Tänk om Sverige kunde gå emot de högerextrema strömningarna i Europa just nu? Tänk om vi skulle dra ett stort snett whatever över hela Sverige och ba: fuck you! Vi är VÄRLDSLEDANDE på att ta hand om människor. Vi är mest fucking awesome på att bygga upp folk och ta vara på deras kompetens och kreativitet. Offensivt. Med glöd.

Tända en helt annan fackla på andra sidan planhalvan och skrika åt resten. TITTA HIT!

Ni är påväg åt helt fel håll.

Att klättra med regissörer

Lisa_2

Lisa_4

— Är du höjdrädd?
— Ja … joo, jag är ju det. Men det där ska nog gå bra. När jag var tonåring så hade jag en kille som var graffiti målare och vi klättrade högt överallt och hela tiden. Det har liksom kommit med åldern, höjdrädslan.

Lisa Langseth är regissör och hennes nya film Hotell har precis haft premiär. Vi möter henne på Film i Väst för en intervju och innan både reporter och regissör dyker upp hittar jag en gardin. Sedan en stol. Och sen en skitstor byggnadsställning utanför fönstret som vi båda ålar oss ut genom när reportern frågat färdigt. Det är roligt att klättra. Det är roligt att sätta vackra personer i lite kantigare miljöer – hon poppar ju ut med sin mjuka lugg och fina skjortkrage.

Lisa_1

Lisa_5

”Majoriteten av de kvinnor som kommer fram till mig på gatan är de som snart kommer att styra världen. Det är de mest smarta, insiktsfulla kvinnor man kan tänka sig.”

Caitlin_Moran_3”Ska man förändra världen, och det här är verkligen mycket viktigt för mig, tar det för lång tid att använda sig av politik. Man måste ta till populärkultur, det går mycket snabbare. Som The Beatles och Charles Dickens gjorde, de förändrade människors sätt att tänka och vara” – Caitlin Moran

Jag sätter mig på rätt spårvagn åt fel håll, dagen då jag ska plåta en av mina största feministiska förebilder. Det är tredje dagen på bokmässan och det är som att befinna sig i en orkan där Jan Guillou ständigt flyger förbi. Ljudet är öronbedövande.

När jag har hoppat av, bytt och är framme och egentligen inte alls är sen, så har stressen liksom redan satt sig. Den mentala barriären av att JAG ÅKTE FEL och TIDEN ÄR KNAPP  har bosatt sig och bryr sig inte ett dugg om vad verkligheten egentligen säger. I hotellobbyn finns fantastiskt morgonljus och jag fryser, sådär som man gör när man är nervös. FÖR JAG ÄR NERVÖS. Det är skitjobbigt och känns jätte töntigt och blir en blockering som håller i sig tills hon kliver fram, tar i hand, säger;

HI! Im Caitlin itssonicetomeetyou – i love your hair! – what do you wanna do first, pictures or interview?

Jag säger I wanna take pictures! och hon ba Okay! slänger sig i soffan med ben och Dr Martins under sig och så startar hon. Så klickar hon ned en knapp i huvudet och orkanen på bokmässan är ingenting i jämförelse. Här sveps man in i storm, en storm som hon bestämmer farten på men som jag säger vart den ska ta vägen.

Caitlin_Moran_2”Jag är övertygad om att majoriteten av de kvinnor som kommer fram till mig på gatan är de som snart kommer att styra världen. Det är de mest smarta, insiktsfulla kvinnor man kan tänka sig. Jag ger dem en kram och en autograf och ber dem om att om de någonsin blir premiärminister eller president så kan de väl ge mig något litet slott eller så.”

Vi hoppar in i en hiss, vi virar in oss i en gardin, vi springer hit och dit och hon säger Okay! Okay! och sen landar vi framför soffan igen. Jag stannar kvar under intervjun och gapskrattar. Hon använder humor på det bästa sättet – för att säga något viktigt. Och hon använder populärkulturen för att förändra och få oss att ifrågasätta vad vi tror om människor, och varför. Och hon är kvinna och hon säger att hon ska förändra världen på ett helt självklart och väldigt självgott sätt och jag älskar att hon gör det. Att hon förmodligen har rätt, hon kommer förändra – för människor som sticker ut så mycket öppnar upp sega själar i sega kroppar och mjukar upp dom. Gör dom mer böjliga, gör att dom ser möjligheter till av allt det dom kan vara.

Här är artikeln.

Caitlin_Moran_1”Jag fick möjligheten att träffa Lena Dunham när hon spelade in tv-serien Girls. Jag har varit på många film- och tv-inspelningar och man passerar alltid alla dessa människor och lampor och kameror och prylar och i mitten av allting sitter en 56-årig, vit, heterosexuell man och har makten. När jag kom till inspelningen av Girls satt där i stället en skitcool 24-årig tjej och bestämde rubbet. Bara att hitta henne där var ett sådant där ögonblick när man känner hur världen förändras en smula.”

”Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. ”

Maeve_oBoyle_1web

Maeve_oBoyle_6webSångerskan har uppträtt för världens mäktigaste män men den här dagen var hon i Göteborg.

Innan vi träffade sångerskan Maeve O’Boyle från Skottland, hade jag aldrig hört talas om henne. Hon satt framåtlutad i en soffa på Linnégatan och lyste när hon pratade om sin musik. Den där styrkan i ögonen och självklara rösten – den där man dras till. När Maeve var nitton startade hon upp en musikskola i ett fattigare område i sitt hemland, sex år senare drivs det fortfarande och hon betalar alla löner.

Ett gäng som däremot känner till Maeve O’boyle är killarna Barack Obama och Påven Benedict XVI. Hon har uppträtt för båda men den här måndagen knallar vi två in på en bakgård och hittar en stege. Jag har rekat platser medan jag fyllde på parkeringspengar och Göteborgs Auktionsverk har en dörr öppen i en port som är vacker. Jag frågar om jag inte skulle kunna få låna en fin gammal stol – ”den gröna där”- och det får jag.  Ibland känns det som att bara man kommer in med rätt energi så säger aldrig någon nej, för att alla vill befinna sig i den kraften. Så är det med Maeve, hon är lätt. Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. Vi greppar var sitt armstöd och genom den enkla handlingen, så är vi ett litet team i några minuter. Vi skrattar och kollar oss omkring runt sopptunnor och hittar nya bakgrunder.

Att ha en endaste liten grej att förhålla sig till – som en stol eller stege – gjorde saken så himla mycket enklare. Jag måste alltid minska ner världen, skapa trängre ramar, för att fatta vad sjutton det är jag håller på med.

Maeve_oBoyle_4web

Maeve_oBoyle_3web

”Victoria är tjugo år och kanske är det olikheterna i sporterna som gör att hon håller sig flytande”

Victoria_hast_1web

Vweb4

Vweb3Victoria Wallenstam tävlar på elitnivå både inom hästhoppning och innebandy. Samtidigt. 

Första gången jag träffar Victoria är hon omgiven av hundar och ska bara rida fem hästar. Luften är kall och hon travar runt på banan när stallflickorna kommer upp med nya djur som ska få daglig motion. Innan vi går ut till stallet böjer hon sig ned och putsar av ridstövlarna. De blir knappt någon skillnad och jag har bruna fläckar på jeansen när jag åker därifrån.

Andra gången springer jag med guppande ryggsäck mot en tjej i short och knästrumpor. Parkeringar nära Lisebergshallen är svåra att hitta och hon har håret i en hästsvans och säger att det inte är någon fara; de har knappt börjat än.

Det är träning, precis som kvällen innan och laget hoppar upp för trappsteg och övar skott på planen. Victoria är tjugo år och kanske är det olikheterna i sporterna – grupptillhörigheten i innebandyn och den ensamma fokuseringen på hästryggen – som gör att hon håller sig flytande. Att det är därför hon kan befinna sig på elitnivå i två sporter samtidigt.

Victoria_bandy_1web

Vweb2

Söndagsreportaget om hockeyfabian och det borttappade minneskortet.

Fabian_Brunnstrom_1Ett fem sidor långt reportage om elithockey spelaren Fabian Brunnström som tidigare spelat i NHL. 

Det var tisdag och jag hade cyklat fyra kilometer på en jobbig mountainbike med stor kameraväska på ryggen. Fyra kilometer med ett 16 gigs minneskort i jeansfickan. Trodde jag.

Två dagar tidigare hade jag och sportreportern Johan Rylander träffat Fabian för första gången. Han är elithockeyspelare och har haft en del problem med att få in diverse puckar i diverse mål och det har ryktats om att han varit nära på att bli utköpt från Frölunda. Men nu verkar det vara en annan tid. Fabian verkar harmonisk och saker verkar stämma. Han tar i hand på parkeringen och jag hade nog väntat mig en tyst och bufflig person och någon som behövde bevisa något. Det visade sig vara fel. Fabian är inte den stereotypiska hockeyspelaren, men, vem fan är det egentligen?

Under de dagarna som vi var med honom på träningar, i gymmet, i omklädningsrummet – och satt på hans köksstolar medan sonen sköt nappar med en avsågad klubba – har han varit oerhört genuin. Han har varit en person som tar in och funderar. Som ärligt delat med sig av sitt liv.

Efter två hela dagar av svettiga omklädningsrum sitter jag på golvet i mitt rum med ett par jeans i knät. Fickorna är tomma. Bara helt tomma. Jag tar en banan, en vattenflaska och börjar gå tillbaka alla kilometer som jag cyklat. Kollar längst med alla vägkanter, under bilar och går in i kiosker och frågar om de råkat hitta ett litet minneskort utanför. Jag går hela vägen tillbaka till Frölundaborg och knackar på låsta dörrar med koder. Någon öppnar, jag kommer in. Jag går ända fram till isen, där jag stod allra senast och fotade vår spelare som sköt skott. Och där ligger den. Precis där man sätter ned skridskon för att gå ut på isen.

Två hela dagar av jobb. Jag tar upp kortet, går hem. Det händer bara inte.

 

”Håll den här solrosen. Se glad ut i den här portöppningen. Klick klick. ”

Hostmode_2

Hostmode_3

Hostmode_1

Hostmode_5
Ett uppslag i helgens tidning om höstens mode.

Folk undrar ibland om jag gillar att fota mode. Jag vet inte varför, med tanke på att jag snart lagt fyra år på att plugga journalistik i olika former och bara jobbat på dagstidningar, så kan det ju verka rätt otippat. Men frågan återkommer igen och igen.  Som att det här med tidning egentligen bara är ett sidospår till det jag egentligen vill göra. Så är det ju alltså inte, trots att jag är person med bröst.

Men! Nu har dagen alltså kommit. Det skedde förra veckan. Höstens trender skulle skrivas ned och proffs skulle intervjuas och jag gav mig ut och hittade butiksbiträden från olika affärer.  Det var en klassisk grej;tala om vad du har på dig och vad du ska ha på dig. Håll den här solrosen. Se glad ut i den här portöppningen. Klick klick.

Det här med att kliva in i coola klädbutiker med en jättestor blomma; väldigt charmigt. Men,jag är jäkligt sur åt att kvinnorna på bilderna, utöver Emmelie med hunden, blev sötatjejer som tittar in i kameran. De borde ha gjort något mer. Sysslat med något. Det är så jäkla lätt att falla in i det där, det bara blir. Så fort jag tappar fokus och är stressad över att hitta folk eller rätt plats, så faller aktiv-människa-delen bort. Det är synd. Det får jag jobba på.

”Det är något med bestämda former och regler som gör att jag känner mig fri”

Hockey_4

hockey_1På första träningen stod jag i båset och fotade. En förbannad spelare kastade en klubba precis ovanför mitt huvud och den studsade från väggen och förbi mitt lånade halvmeterlånga objektiv och ned på marken. Då såg spelaren mig.

Jag är jävligt ointresserad av sport. Kan inga spelare, kan inga resultat, vet inga lag och regler och hänger inte med i allvaret. Men jag älskar att det är allvar. Att människor gör saker med stor intensitet. Mycket planering. Jag älskar känslan vid en hockeyträning och stämningen i en kall hall. Det är något med bestämda former och regler som gör att jag känner mig fri. Plats, tid och personer. Man tar dom ekvationerna och plussar ihop dom på olika sätt som blir nytt.

Ju mer jag  fotar. Ju mer spelare jag vet om, desto mer förstår jag att jag egentligen bara har helt fel ingång på det där. Att jag överhuvudtaget resonerar i termer  som ”sport” säger ju en hel del.  Som att påstå att man gillar det där med ”mat” när man egentligen tycker om spagetti.

Problemet är väll att jag inte vet vad som är min spagetti. Att det egentligen kanske är sättet man kokar den på, väljer ut och hur det känns när man äter den, som är min grej. Liksom allt runt om. Jag är jävligt ointresserad av sport och intresserad av exakt allt som har med den att göra.

Skejtare och för lite plats i tidningen

Skatetavling_1

skatetavling_2

skatetavling_3

skatetavling_4Tävlingen Gbg Bowl Battle startades upp redan förra året i Actionparken. Klasserna junior, senior, master (35 +) och dam fanns. Så jäkla glad att den sistnämnda fick tillräckligt med anmälda för att kunna genomföras.

Det tog bara tre dagar innan jag lyckats pitcha in lite skejtare på jobbet.  Egentligen skulle jag ha skrivit också, men platsen i papperstidningen blev full pågrund av allt annat som hände under förra veckans Göteborgs Kalas. Så himla ovanligt när man är van vid en mindre tidning. Då är det snarare tvärtom. Tillslut blev det bara bilder på webben tillsammans med vinnarnamn i de olika klasserna. Jävligt synd, för jag tyckte dom blev bra och inte bara de vanliga coolt-trick-mot-himlen-bilderna. Visst fanns det någon sådan också, men jag har gjort det så mycket under sommaren att jag ville lägga tyngden på något annat. Typ skuggor och ytor. Och här fanns friheten eftersom jag bara skulle bevaka själva eventet och inte en speciell åkare.

Åh. Jag blir så jävla glad i det här sammanhanget. Det är en sådan jäkla inspirerande do it yourself aura kring sådana här event. Och skejtvärlden i stort. Det gillar jag. Att göra det själv och få det att gå hela vägen.

”Till vänster kommer färgvågen i form av tolvåringar”

Yohio_2

Yohio_4

Yohio_1 Yohio spelade på Götaplatsen under kulturkalaset förra veckan. Vi åkte dit för att göra en kort grej för webben om hans fans.

Jag går över ett övergångsställe och det duggregnar. Stannar precis vid vägkanten för att ringa upp reportern när Yohio kliver ur en parkerad minibuss som jag inte ens sett. Allt är grått på Götaplatsen men ett hav av skrik och neonfärger närmar sig som en våg från sidan. Jag tar en bild från höften på den osminkade artisten innan hans kompisar ställer sig i vägen och mumlar ”inga bilder”.

Till vänster kommer färgvågen i form av tolvåringar. Alla har smartphones och tar bilder och filmar medan tårarna rinner. De är så jävla fina. Har suttit mot kravall staketet i flera timmar och har finaste kläderna på. Så fort Yohio försvunnit ur sikte dras alla ihop i små klumpar. Går igenom bildskörden. Nån har filmat hela händelseförloppet och någon har fått en närmare bild. Alla stirrar ned i sina telefoner.

Det duggregnar.