Tag Archives: Göteborgs Posten

”Han har med sig ombyte och jag har med honom hem. Eva i köket och handfatet på toaletten har gått sönder, rinner ursinnigt när vi går förbi i hallen. ”

Jessica_Segerberg_Joacim_Cans_1_web_liten
Joacim Cans är sångare i Hammerfall. Här är han fotograferad till helgbilagan Två Dagar i Göteborgs-Posten.

Det ligger en metalsångare ovanpå duntäcket på mitt sovrumsgolv. Han har håret utspritt som en blomma och frågar om han ska titta in i kameran.  Jag säger att han ska och tänker att jag aldrig jobbat såhär mycket hemifrån.

När vi möts är det på ett grått Stigbergstorg. Han har med sig ombyte och jag har med honom hem. Eva i köket och handfatet på toaletten har gått sönder, rinner ursinnigt när vi går förbi i hallen. Vi flyttar fåtöljer över hela rummet och sedan får han hoppa upp i fönstret och rätta till sina strumpor och han tror att han gör det för att det är något är fel med dom.

Det är det inte. Vill bara att sångaren i Hammerfall ska sysselsätta sig med något i det maffiga fönstret. Det blir en fin bild. Mjukare och med någon balettpose känsla i sig. Och kanske, om man tittar en stund till, märker man småfåglarna i tapeten.

Jessica_Segerberg_Joacim_Cans_2_web

”Det är vansinnigt kallt. Men Victoria är van, hon har stått ovan is sedan hon var tre.”

Viktoria_helgesson_1_web

fredrik_eriksson

Viktoria_Helgesson_4Varje år delar Göteborgs-Posten ut ett sportpris till en person som kämpat och uträttat mest inom just sin sport. Victoria och Markus var två av de tio nominerade.

 Vi hittar konståkerskan på torget i Skövde. Trycker in sportreporterns långa ben i baksätet och sätter Victoria Helgesson där fram. Allt är grått och att det dessutom blåser inser vi när vi står på Skövdes högsta berg. Det är vansinnigt kallt. Men Victoria är van, hon har stått ovan is sedan hon var tre. Nu skär hon genom den sex dagar i veckan med två pass om dagen. Inte konstigt att hon är vår bästa svenska konståkare i modern tid. Snart är det dags för OS i Sotji.

Tennisspelaren Markus lutar sig tillbaka i stolen när intervjun är klar. Tills snabbkollen på inspelningsappen på telefonen bara visar fyra minuter. Fyra inspelade minuter med hälsningsfraser och lite basfakta och sedan tomt. Tyst och svart och reporterns rynkiga panna.

— Va faan. Vi får köra igen. 
Och så får Markus Eriksson rabbla svar och analyser ännu en gång medan reportern nervöst dubbelkollar den inspelande skärmen. Det är dagstidningsvardag. Den nya pålitliga och opålitliga moderniteten.

 

”Förutom att hålla koll på företaget så är han pappa till fyra barn och tränar inför att utföra en Ironman på under nio timmar.”

131119_Alexander_2_web

131203_Alexander_8_web

131203_Alexander_6_webAlexander Wennergren Helm tränar löpning, simning och cykling. På samma gång.

På den stora teven sitter någon med kamera i knät. Hon sveper luggen åt sidan exakt samtidig som jag och lägger sedan handen på objektivet igen. Jag är med i en skype-konferens. Dom pratar om budget och projekt och kalkyler och Alexander stirrar ned i papper och säger ibland en mening som låter som

— Bla bla bla, bla bla, budget, bla bla. 

Jag förstår ingenting. Men det är inte heller jag som är VD för Hultafors Group, det är Alexander Wennergren Helm. Förutom att hålla koll på företaget så är han pappa till fyra barn och tränar inför att utföra en Ironman på under nio timmar. Tänk dig  3860 meter simning, 180 kilometer på cykel och sedan ett maraton på det. I ett svep.

Konferensen avslutas. Skärmen släcks ned. Reportern och Alex hoppar in i ett omklädningsrum och ger sig ut för att springa innan lunchen. Det gäller att hitta minsta lilla tid för träning.

131119_Alexander_1_web

131119_Alexander_5_web

”Han ställer enkla frågor som får djupa svar och sippar på mjölkaffet. Mohammed Ali Kahn har haft ett galet år.”

131128_Ali_Kahn_4_web

131128_Ali_Kahn_2_Web

131128_Ali_Kahn_3_webEntreprenören, fotbollsspelaren och föreläsaren Mohammed Ali Kahn har två döttrar. En utav dom har downs syndrom. Det var en av många saker att prata om.

På vägen dit pratar vi om döden och är centimeter från att krocka med bilen. Det händer inte. Istället kliver vi in hos fotbollsspelaren Mohammed Ali Kahn och hans familj. Får genast kaffe, mycket mjölk. Sitter i soffan och sen på golvet och reporter-Eric har en liten lapp med nytt ord på varje rad. Den ligger mitt på armbågsstödet och jag tänker att jag aldrig skulle våga ha den så.
Sådär öppet. Som att jag skulle bli avslöjad.

Så tänker inte Eric. Han ställer enkla frågor som får djupa svar och sippar på mjölkaffet. Mohammed Ali Kahn har haft ett galet år. Lappen på armstödet säger:

Kriget. Benbrottet. Kollapsen. Landslaget. Downs syndrom. Föreläsningar. Proffsrykten. Sportchef. Mammans död. 

Och sen det där med åldern. Det där som hände nyss. Mohammed bestämde sig för att tacka ja till att spela i Libanons landslag men något stämde inte. Något hade gått snett när han kom till Sverige som barn och att hans födelsedatum var fel. Plötsligt blev han tre år yngre.

Läs Eric Hilmersson otroligt vassa text här.

”… och vi får springa igenom en säkerhetskontroll och kliva rakt ut på asfalt med plan på.”

130925_AnnikaNyberg_k

130925_AnnikaNyberg_3_webEtt personporträtt på Annika Nyberg vars hemstad är min. 

Hon är VD på Göteborg city airport och kan kliva ut på startbanor när helst det behövs. I dag behövs det, säger jag, och vi får springa igenom en säkerhetskontroll och kliva rakt ut på asfalt med plan på. Vi fortsätter till skjulen med den fina färgen och hon säger; men här är det ju inte fint. Fast det är det ju. Jätte vackert är det med all plåtfärg som tappat greppet och viker in sig själv som skydd. Och färgen. Solen som kryper över kanten.

Det visar sig att Annika kommer från Nyköping. Har bott på samma gata som jag lärde mig cykla och förmodligen gick hon förbi med backpacker ryggsäcken och kom aldrig mer tillbaka. Nu bor hon på västkusten. Jag med.

Varje söndag visar den inspirerande GP fotografen Magnus Sundberg upp en fotograf på sin blogg. För ett tag sedan skrev han så jäkla fint om mig. Kolla in det här och håll framför allt koll på hans blogg!

”FUCKING AND FUCKING AND DYING. What else is there?”

131107_Peter_Greenaway_1_web

131107_Peter_Greenaway_2_web

131107_Peter_Greenaway_3_webGP tog en tvådagars tripp till Stockholm för att träffa en bunt med regissörer. 

Peter Greenaway bankar med handen på ett fernissat bord på Berns och säger

– FUCKING AND DYING AND FUCKING AND FUCKING AND DYING. What else  is there?

Stirrar sedan på fotograf och reporter från Göteborgs-Posten som snabbt försöker komma på ett svar. Vad mer finns det? Än sex. Och död?

En jäkla massa, hinner jag tänka innan han elegant trillar vidare in i ett nytt resonemang. Greenaway befinner sig på filmfestivalen i huvudstaden för att få Stockholm Visionary award och det är ett rullande band med intervjuer. Han är runt sjuttio nu och de flesta av hans filmer verkar ha baserat sig på just fucking and dying och diverse liknande teman. Vi har en halvtimme totalt och innan intervjun kollar jag in metrarna av yta som vi kan göra bild av. Berns har stora fina fönster och  tjusiga möbler överallt. Jag väljer ut fyra ställen och hoppas att det ska dyka upp något som gör saken lite mer intressant, något extra. Ungefär som kvinnan som går förbi i bakgrunden på den översta bilden. Typisk tur. Och mycket snyggare.

”Laddade upp alla kameror och spände bågen i bröstet och tänkte nu jävlar. Nu händer det.”

131028_stormen_2_web

stormen_1_web

131028_stormen_1_webTräffade väderturister på Älvsborgsbron som var avstängd och gungandes.

Det skulle bli storm. Bortblåsta tak, fallna träd och färjor som inte gick. Strandsatta människor ätandes kall burkmat utan el och alla iphones urladdade. Facebook helt stilla. Laddade upp alla kameror och spände bågen i bröstet och tänkte nu jävlar. Nu händer det. Ge mig allt du har för jag kommer ge mig ut och ha hjälm för allt flygande bråte och det kommer bli fantastiska bilder och unika historier och jag kommer frysa och det kommer…

aldrig.

Det kommer aldrig. Det kommer aldrig för det hände aldrig för jag sitter på en snurrstol och väntar och åker ut till Älvsborgsbron som i och för sig gungar som tusan, men den dyker aldrig upp. Den förstör inget. Den pustar på i 45 minuter och de skitmånga uppslagen i tidningen blir mindre och man får tänka om. Man får plocka in lite bilder från Halmstad och Danmark för där var det s-t-o-r-m och inte en vanlig ganska blåsig göteborgskväll.

Jaha.

Tar spårvagnen hem. Den har aldrig slutat gå.
En cykel har vält och det regnar inte ens.

”Den kommer tappas bort i jagandet av vikariat och frilansjobb och tid som inte finns. Det gäller att hålla fast. Greppa reflektionen.”

131025_aalfonsaberghuset_3_web

131025_aalfonsaberghuset_2_web

131025_aalfonsaberghuset_4_webFör ett tag sedan besökte vi Alfons Åbergs Kulturhus och träffade små människor. Helt hysteriskt lyckliga och inte en enda sa ”jag blir aldrig bra på kort”.

Vi dricker kaffe och jag tänker på att de är okej att sitta ned. Titta på telefonen och dricka kaffe. Varmt. Så varmt det blir med hälften mjölk och så sitter jag i fikarummet som snart är borta och bildchef-Anders säger

— Vet du, nu är det bara en och halv månad kvar. Tänk vad tiden går fort.

Och jag berättar att jag precis blivit riktigt avslappnad. Precis vant mig och nu har tiden rasat så fort fram att man trillat över på andra sidan och börjat prata om slutet istället. Det är lustigt. Han frågar mig om planerna, om nästa praktikplats och vad som händer sen. Vart jag befinner mig när skolan tar ordentligt med slut.

— Det vet jag inte. Vart som helst, säger jag och det stämmer.

Jag hoppas att det blir vart som helst som jag vill. Att chanserna som kommer ska vara vettiga. Att tiden av trygghet jag lever under just nu ska användas för att inse vad det är som betyder något. Vad det är som ger mig något. Själslig, journalistiskt och fotografiskt. Den lyxen kommer inte finnas sedan. Den kommer tappas bort i jagandet av vikariat och frilansjobb och tid som inte finns. Det gäller att hålla fast. Greppa reflektionen.

”Hon har kallats skelettkvinnan och nu drar hon upp ett nyckelben ur en plastpåse och håller den på rätt ställe ovanpå sin kavaj. ”

131024_DRAGARE_Skelett_web

131024_Skelett_3_web

131024_Skelett_1_webBåde svt, radio och GP var med när kvinnan skulle hämta ut sina skelett. 

— Vill ni ha ett ben? Ni kan få ett. Gör ett halsband av det eller nått.

Vi sitter i en soffa utanför polisens hittegodsavdelning. Varför är oklart. Grejerna som ska hämtas ut är bevismaterial och inte ett dugg hittade. Möjligen av polisen. Kvinnan bredvid mig i soffan har jag hört väldigt mycket om, både under nyhetssändningar på teve och diskuterat i soffan. Ivrigt klickat på länkar. Hon har kallats skelettkvinnan och nu drar hon upp ett nyckelben ur en plastpåse och håller den på rätt ställe ovanpå sin kavaj.

— Jo, här va? Det måste va ett nyckelben.

Jag säger, ja, det ser ut som det. Nickar. Det måste vara ett nyckelben. Vi sitter under lysrören bredvid en stor hög av lådor och plastpåsar staplade på varandra. Fyllda med föredetta människor men det känns inte som det. Det är väll för att det inte är människor, bara delar som är plockade från något som en gång har levt. Människor är något helt annat.

Allt blir normaliserat. Kvinnan är oerhört fascinerad av av människokroppen och döden. Jag av henne.

”Skrev man om en hastighetsskylt så skulle det vara en bild på en hastighetsskylt, det tyckte inte jag.”

131007_frolundatraning_2_web

131007_frolundatraning_3_web

131007_frolundatraning_4_webFrölundaborg i andra vinklar.

Det var hockey och  träning och kanske måndag. Frölunda förlorade hejvilt i diverse matcher och vi åkte två fotografer. En som filmade. En som klättrade runt bland tomma läktare och hittade speglingar i glasväggar. Min handledare Niclas säger ibland att jag inte ska vara så redovisande. På NWT kunde det vara tvärtom. Skrev man om en hastighetsskylt så skulle det vara en bild på en hastighetsskylt, det tyckte inte jag. Det tyckte inte Niclas heller och honom är det bra att lyssna på.