Det är en nervös liten hinna över rummet i källaren som talar om för oss att ”det här är minsann ett museum och därför är det så stilrent”. Senare blir det passande fnittrigt när Göran Segeholm pratar lagom länge om husdjur. Och sedan pratar vi bild. Hela dagen pratar vi bild faktiskt men husdjuren återkommer som ett snöre som knyter ihop. Vi trivs.
Nervositeten hos de sexton börjar släppa och innan helgen är slut så har vi haft en visning av våra bilder. Vi blir bestörta. Över många. Bestörtlycklig blir vi av kvalitén och det komiska och känslan från fotografierna som liksom boxar till. Och vi ska säga något, vi ska kommentera och slänga ur oss ord för att det är så det går till. Men hos vissa så går det inte. Det bara, bara stannar till. Är tyst. Måste få vara tyst för att det tog som man säger andan och luften och kanske atmosfären ur mig.
Det tog atmosfären ur mig.
Och det är fantastiskt att en bild kan göra så.