Tag Archives: Fotograf Jessica Segerberg

Tumba till Tromsö: Det här Forrest Gumpiga med folk som avlöser varandra i en strid ström

Hon säger att hon heter Solveig men kallas Piplarsson. Piplarsson på höjden, för hennes hus ligger på en kulle och så, ja, så var det där med pipan. Hon har rökt i fyrtio år. Den är i trä och ligger i hennes kupade handflata i knät och ibland tar hon ett bloss, eller ett smack, eller vad det nu kan heta, och när hon skrattar kanske det märks att det gått fyrtio år. Det är raspigt, smittande, underbart.

Egentligen skulle jag bara svänga in på Stötens camping i Sälen, ta en kopp kaffe, slänga några ord med nån bakom en kassa och rulla vidare. Men det är inte själva rullandet som är det viktiga med den här resan, jag börjar ju känna det nu. Nej det är att låta cykeln stå lutad mot nån husvägg medan allt råkar hända och tills allt börjar hända så låter man. tiden. gå. Följande inträffar: jag köper kaffe och glass, ägaren ska sticka så han ställer kaffetermosen på bänken (för påtår), tar sin Husky i snöre och säger hejdå trevlig resa och sen drar det igång. Det här Forrest Gumpiga med folk som avlöser varandra i en strid ström. Det går inte att berätta allt, men Piplarsson är där och nån som kallas Kapten Rödskägg som ska lära mig om flugfiske någon dag och vars bild jag inte tar (men ångrar). Och så skådis Ellens pappa Östen som kör ifatt mig senare, men det vet vi inte då.

Och sen har det gått två timmar och jag har suttit på samma punkt hela tiden, på samma bänk. Och innan jag drar köper jag myggmedel av ägaren som är tillbaka sen länge (jag har bjudit bort hans kaffe) och jag vet inte hur vi kommer in på det, men han berättar att björnmammor visslar på sina ungar. Det låter precis som en människa fast bara mer metalliskt. Sen cyklar jag en mil innan ösregnet kommer. Allt är ofattbart. Att människor lever sina liv, att björnar visslar. Att jag cyklar igenom allt.

Tumba till Tromsö: ”Han följde mig till båten och satt på land och väntade tills jag hade fiskat klart.”

”Jag hade får förut, men dom fick jag ta bort när jag låg på sjukhus. Det gick inte att ha dom kvar”
”Skickade du dom på slakt?”
”Nä jag sköt och grävde ned dom.”
”Jaha”
”Jo”

”Du skulle kommit om två veckor” säger han och häller upp kokkaffet genom tesilen.
”Varför då?”
”Då är kattungen här”
Det har varit sorg fram tills nu, Snoddas dog för fyra år sedan och någon annan katt har det inte varit tal om förrän Alf varit redo.
”Han följde med mig överallt. Till brevlådan, till bygdegården, ut i skogen. Men inte ut på sjön! Han följde mig till båten och satt på land och väntade tills jag hade fiskat klart. Du kanske inte tror mig men det är sant, han var med mig överallt. Du kan fråga alla här i trakten. När han dog satt jag och kusinen och drack kaffe, precis som vi gör nu, och när han gick så sa jag till Snoddas ”kom, nu går vi in å sätt på teven” Så då gjorde vi det. Jag satte mig i fåtöljen och han lade sig på mina fötter och … och sen dog han.”
”Nää”
”Jo”
”Och katter som brukar…”
”Dra sig undan. Jo, men vi gick in till teven och sen lade han sig där och dog. På föttera.”
”Oj”
Tystnad.
”Han hedrade dig.”
”Ja.”
Vi säger inget på en lång stund.
”Vad ska den nya katten heta?”
”Snoddas 2”

Tumba till Tromsö: Som att gråten skakas ut av skumpandet på cykeln

Ingen hade berättat om gråtandet. Eller, jag visste inte att det kanske var en grej förrän han sa att det hände honom. Ibland två gånger om dagen. Och hans kompis, dom hade pratat om det.
För mig kom det några dagar in på cykelresan, inget speciellt hade inträffat, inget jag lyssnade på gav upphov till några speciella känslor. Men jag började utan varning hulkgråta med händerna på styret och fötterna fortsatt trampande. Tjugo sekunder senare tog det slut och jag smetade av tårarna och snoret mot T-shirten.

Någon gång per dag kommer nu gråtet. Den rusar genom nervbanor och tårkanaler, känslor som dyker upp från det inre, tar fart och försvinner ut på marken som swishar förbi under mig. Gråt för ett helt liv i ett hemligt spår från Tumba till Tromsø. Jag berättar för Helena och hon undrar vad som kommer först: känslan av ledsenhet som leder till tårar, eller tvärtom?
Men det är den fysiska reaktionen som är starten. Som att gråten skakas ut av skumpandet på cykeln, först tårarna, sen en kort sorgsen känsla som försvinner lika snabbt. Efteråt, en känsla av lättnad. Av läkning.

Tumba till Tromsö: ”Det ska bli jorden runt, i alla fall till Indonesien.”

Jag har cyklat i sex dagar när jag träffar Garm. Han sitter i en busskur i en liten värmländsk by jag inte borde ha passerat och pratar med sin mamma i telefon. ”Jag ska cykla till Tromsø” säger jag.
Och han svarar, ”Va kul, det är ju inte så långt.”

Han har precis korsat norska gränsen efter att ha tagit sig igenom sitt hemland Nederländerna, Tyskland, Danmark och Norge. Det ska bli jorden runt, i alla fall till Indonesien. Jag äter kakor som han bjuder på och vi pratar i minst en timme trots att jag har ett midsommarfirande och vilopaus två mil bort. Det är förlösande och snacka med någon som gör samma sak som en själv fast i förstorad skala, som fattar grejen, som kan bekräfta saker jag bara anat.


”Hur långt trampar du per dag?” frågar jag.
”Hm. ”
Han ser ut att börja berätta flera saker samtidigt men avbryter sig och säger tillslut:
”Jag vet inte. Jag hade en kilometerräknare på styret förut, men den gjorde att jag alltid ville längre. Att jag alltid kunde pressa lite till. Så jag…”
Han låtsas knipsar av nått från en hittepå cykel framför sig och kastar den bakom axeln.
”…Och nu cyklar jag tills jag känner i benen att dom är klara, eller att jag inte tycker att det är kul längre. När motivationen saknas du vet? Då slutar jag.”

Tumba till Tromsø – planeringen

Så. Jag har några A4 papper utskrivna i svartvitt. Det är ljust gråa fält som visar Sveriges landskap och en bit av Norge. Högen med papper har legat i vardagsrummet i några veckor, jag tar upp och tittar på dom då och då. Bläddrar och kollar. Nationalparker, städer, berg, Norges gräns. Motorvägar, landsvägar och grusvägar.

Jag kommer cykla från Tumba till Tromsø nu i sommar. Två månader får det ta, så att jag kan stanna på ställen, ta vilodagar, hälsa på vänner och cykla helt fel.

Jag kommer starta en söndag i mitten av juni och försöka ta mig till storebrorsan i Eskilstuna på första dagen. Det är ungefär tio mil och med en fullpackad cykel kanske jag överskattar mig själv – men brorsan får väl cykla och möta mig! Han kan ta tältet ;) Alternativt får jag tälta en natt innan jag kommer fram.

Men först ska jag fortsätta spara pengar och flytta över dom till Äventyrskontot på min bank. Jag har en följetong på Instagram stories där jag delar med mig av mina spartrix och hur mycket pengar jag för över. Tex ”Cyklade in till kontoret istället för att ta pendel: 32 kr in på äventyrskontot” Och sen måste jag testcykla med alla grejer och tälta en natt. Så jag kan lista ut vilka saker jag absolut bör lämna hemma och inte ha med ”ifall att”. Den enda saken som får följa med i den kategorin är cykelslang.

+ Kombinerat skriv & fotojobb + veckoplan +

Bild från reportaget om Jenny Westling som gått från ateist och reklamare, till troende och soon to be präst.

Jag vaknade upp
i samma hus som mina bröder i söndags. Storebrorsan i soffan bredvid, Tim i det minsta rummet. Micke satte på kaffet i köket och började diska ur glasen från gårdagen. Sen drack vi kaffe i vardagsrummet, skuffade undan täckena i soffan och pratade om cykling. Jag fick skjuts till tåget.

Resten av dagen flöt fram på ett behagligt sätt. Jag cyklade en mil från tågperrongen hem till Tumba, kom hem svettig men lugn. Jag och Nichlas tog backpacker ryggan till coop och gick och storhandlade. När vi kom hem lagade jag linslasagne medan Nichlas somnade i soffan med katterna. Det var skönt att få fylla kastruller, hacka löken, göra lager på lager i ugnsformen. Det gör mig gott. Att slippa skärmar, få röra kroppen, laga mat i min takt. Jag stod och tänkte att det är såhär jag vill må.
Det var en fin helg.

Den här veckan ska jag pyssla med det här:

+ Till helgen ska jag och Nichlas på en parkommunikations kurs i Karlstad. Jag ska skriva två artiklar (ett om min upplevelse av kursen, och en intervju med de som håller i den) och plåta. Det känns SÅ kul med ett skrivjobb! Och så roligt och fint av Nichlas att vilja vara med. Det ska bli väldigt intressant. Och spännande hur jag ska lösa det bildmässigt! Hehe.

+ Fixa alla kvitton och underlag och posta till min revisor.

+ Göra research inför jobbet i helgen och skriva lite om vad jag tror att den kommer innebära.

+ Redigera pressbilderna på Vänsterpartiets sex främsta EU-vals kandidater och påbörja bilderna till Civilekonomernas Fackförbund.

+ Hinna yoga inne i stan och kanske skejta när vi är i Karlstad.

+ På fredag kommer fotolinjen från Fridhems folkhögskola och hälsar på mig och Maja på kontoret! Vi ska visa bilder och berätta hur det är att jobba som frilansfotografer, vart vi har pluggat och svara på skitmånga frågor. Och fika! Ska bli så himla mysigt.

Ps. Dokumentären Vasaloppskuppen i P4. Jag fick sådan urstyrka när jag hörde på den. Kanske i kombination med att jag läser boken om Ester Blenda Nordström ”Ett jävla solsken” och cyklade i motvind medan jag lyssnade. KÄMPA! tänkte jag. Dokumentären handlar om att bryta mot idiotiska regler för att komma vidare. Det är 1978 och Britt Dohsé och Birgitta Westhed har klätt ut sig i lösmustasch och tillplattade bröstkorgar. De skulle skida de 9 milen under Vasaloppet trots att det var förbjudet för kvinnor att delta. Förbudet kom när gymnasitkläraren Margit Nordin genomförde vasaloppet 1923 och man snabbt kom på att det kunde vara farligt för den kvinnliga hälsan att åka så långt. Snark!!! Britt och Birgittas revolt blev i alla fall uppmärksammade och ledde till att man i slutändan öppnade upp vasaloppet även för kvinnor. Skriker fan inombords av att det I DAG finns ett lopp som på riktigt kallas tjejvasan och är tre mil kort. Ord betyder mycket, ord får oss att tänka i vissa banor. Det är fan obegripligt.

+ Logistikveckan & en veckoplan i april +

Aylin Marinova, tandläkarstudenternas ordförande. Plåtad för Tandläkartidningen.

En vecka då jag önskade att någon annan hade koll på alla smågrejer! Det tar så mycket energi att planera, dubbelkolla att allt är med, packa och bära alla saker. Jag vill ju lägga all min kraft på att kunna kommunicera, läsa av och ge kraft till dom jag ska plåta. Men ibland (förhoppningsvis inte så ofta) så tar logistiken den största platsen. Men det gäller att hitta strategier för att mildra sådant som tar energi. Vad är det som är krångligast? Hur kan jag förbättra det? Min största fråga just nu: hur kan jag skita i en 2,7 meter lång fond och vad kan jag hitta på istället? Jag är ju inte den första personen som har tänkt den här tanken, någon uppfinnare/entreprenör lär ju ha löst problemet. Får undersöka det här!

+ Göra urval på jobben jag gjorde förra veckan, bland annat biskopsparet med pingisbord!

+ Plåta på Civilekonomernas Fackförbund.

+ Ta pressbilder på Vänsterpartiets sex toppkandidater till EU-valet – och min lillebror ska följa med som assistent! Han är snabb, effektiv, ger konkreta lösningar på problem och är kreativ. Ska bli roligt att hänga och få visa honom mitt kontor. Och gött att få avlastning i allt som har med logistik att göra.

+ Cykla både till och från kontoret.

+ Käka middag med Nichlas PÅ STAN! Har vi inte gjort sen tusen år. Men nu när vi inte längre förfogar över en känslig hund så är det enklare. Men fan vad jag saknar Vanja, det gör ont i bröstet hela tiden.

+ Gustav Gräll kommer och fikar med oss på kontoret!

Ps. Podden Uppstickarna med gästen Nina Åkestam. Hon snackar om sin utbrändhet, reklambranschen, feminism, att leva efter sina värderingar och att hon vill leva ett liv där hon samlar på historier. Kunde relatera mycket. Ett stort plus är att hon låter så sprudlande lycklig under intervjun. Som att hon har en jäkla toppendag.

+ Annemarie Gardshol, PostNords sverigechef +

När vi träffar Annemarie Gardshol (som är hyfsat ny chef för Postnord Sverige) så är hon, no pun intended, lite försenad. Det visar sig att hon precis fått en spruta i högerhanden och därför måste hälsa på alla hon möter med fel hand. När intervjun är slut och mina fotograferingsminuter börjat frågar jag direkt: vad har du gjort med handen?

”Klättrat” säger Annemarie.

Och där var svaret på vad vi skulle pyssla med under fotograferingen.

+ Veckoplan Oktober II +

Bild från förra veckan när vi gjorde ett rep om säljägaren Anna-Carin under några dagar. Foto: Martin Källberg

Det har varit mycket flängande, jag har hunnit med Hälsingland, Stockholm och Värmland och ska snart vidare till Dalarna. Det är roligt, men snart är det dags för vårt eget-bestämda-höstlov. Jag går fortfarande i lastcykel tankar och var faktiskt och provcyklade en Bullitt på Chain of wheels förra veckan. Första sekunderna var förvirrande men sedan hajade jag någorlunda hur man styr en cykel med lång ram. Egentligen skulle jag vilja låna en några dagar och se hur jobbigt det är att tex åka rulltrappa med en fullastad cykel.

Den här veckan ska jag pyssla med det här:

+ Plåta en kvinna i Karlstad som varit ateist hela sitt liv och som nu utbildar sig till präst. Min favorit-Helena gör texten, vilket betyder att jag kommer gilla den. Finns ofta så många lager.

+ Mareike kommer och besöker oss några dagar. Hon ska fylla år, vi ska leta svamp och alternativt lingon. Hon har informerat mig om att blåbär troligen inte finns i norra Tyskland där hon växte upp. Blev förvånad. Hon skrev att det ”Känns som en väldigt skandinavisk grej” om att gå ut och plocka blåbär. Vi ska också bada i en sjö nära mig. Efter vårat 2 grader varma dopp i glaciärvatten på Island så har det här blivit något av en grej. Det är kick att bada iskallt och är dessutom bra för kroppen.

+ Göra ännu en plåtning av Lee.

+ Redigera vildsvinsjakten från Bogesund. Vilket morgonljus det var alltså. Men nått ska man ju ha för att man klev upp 02.30!

+ Hänga på min kontorsplats. Det har verkligen blivit en positiv höjning av min vardag att få komma till Färgkontoret. Tänk va lite folk, bra fönsterljus och kaffe kan göra.

+ På fredag, lördag eller söndag åker vi till Nichlas släkts fjällstuga och stannar i en vecka. Vi ska elda, basta och vandra. (Jag ska bada i forsen!) Och se till så att Vanja inte drar iväg efter fjällripor.

Ps. Häromveckan lyssnade jag på en podd där en man sa att han hade som policy i livet att ”mina pengar inte ska gå till assholes”. Den meningen tänkte jag på när jag trillade över ett gäng hållbara shopping tips. Det är tips på (oftast) små företag med ett helhetstänk kring miljö, design och hållbarhet i hela kedjan. Johanna som driver bloggen Slowfashion är också värt att kolla in, särskilt hennes nya välproducerade podd.

+ Krönika åt Trydells Tryckeri: Nej, jag känner inte villkorslös kärlek till bild +

Jag har fem syskon. De går att räkna till sju också, eller tre. Men vi ska inte komplicera det mer än så. Vi kan bara konstatera att det som händer ett mittenbarn av skilsmässoslag är att man lätt blir medlare. Och att en medlare lätt blir fotograf.

Som medlare får man öva sig på att lyssna. Att förstå flera sidor, att komma på olika lösningar och vägar på ett rappt sätt. Man får hänga med i svängarna och hålla sig kall, man får lära sig att ta kommando när ingen annan gör det. När jag började med berättande och bild, så var det som att jag hade tränats in i det. Problemlösandet, att få människor att öppna upp sig, att snabbt kunna anpassa sig. Det var invävt och behövde bara underhållas för att naturlig ploppa upp och utvecklas.

Men jag känner inte villkorslös kärlek till fotografi, många fotografer gör det, eller påstår det, men för mig är det förståelsen mellan människor som är det viktiga. Som en pelare jag bygger mitt liv runt. Jag vill att du ska begripa sammanhanget i en bild, fatta hur de känns, och framförallt varför det gör det. Om vi inte får detaljerna, det förklarande höljet och ramen kring vad det är vi ser i en bild, så blir de aldrig lika starkt.
Eller, måste vi alltid ha en bakgrundshistoria?

Det ligger en iphone bild på mitt skrivbord, den föreställer ett cykelställ, ett träd med löv i förgrunden, en kvinna som cyklar och människor som går över ett övergångsställe.
Det är en bild utan riktigt träffande komposition eller ljus. Men den är tagen några månader efter att terrordådet på Drottninggatan ägde rum. Det var första gången jag kunde gå dit utan att känna starkt obehag och jag tog en bild med telefonen för att bevara ögonblicket av lugn.

Det finns en till bild på min dator, den är tagen på samma plats i ungefär samma vinkel, men det är en mycket tilltygad död människa på övergångsstället och en annan som får hjärt och lungräddning. Den ligger inte på skrivbordet, men jag vet att den finns där.
Båda är drabbande, den ena direkt. Den andra efter att ha blivit invävd i ett trauma. Den vanliga bilden har fått en tyngd, det ljusa glättiga blir nästan en ironisk vinkning till hur vi vet att det har sett ut. Fantasin börjar veva igång. Och kanske är det där som märgen börjar lirkas fram. Att personer med hjälp av fantasi och empati kan föreställa sig något större. Bild är inte det viktiga, det är vilken fortsättning som sker inuti en människa.

Publicerat i ett magasin om grafisk kommunikation från Trydells Tryckeri. Precis som alla fina bilder på mig är dom tagna av Mareike Timm.