Det var ett helt fantastiskt ljus som passade perfekt till hur jag hade tänkt mig att jobbet skulle se ut.
I helgen var jag ensam fotograf på tidningen. Det var mycket mysjobb att göra, Cowboy och Indiander, båtrace och vikingamarknader. Jag och reporter Ann hade tidigare i veckan bestämt oss för att åka med på en raggarrunda i Kil på lördag kväll (Vilket var innan vi fick veta att de inte ser sig själva som raggare, utan bara bilåkare). Det har klagats väldigt mycket på musiken som spelas längst med storgatan i den lilla stan och några av hotelles gäster hade till och med fått sova på toaletten på grund av oljudet och vibrationerna som bilarna framför till fyra på morgonen. Någon dag tidigare hade vi pratat med kvinnan som äger hotellet, hon berättade att hon inte ville skylla på ungdomarna, utan att någon måste sätta gränser. Polisen eller kommunen, men de verkade inte bry sig trots upprepade polisanmälningar och många telefonsamtal.
Ann ville prata med personerna som åker bil längst med den lilla gatan, om och om igen. Varför gör man det? Vad händer egentligen i bilarna? Whats the fun about it? Hon ville prata MED människorna. Inte OM. Så skulle det bli och hon frågade om jag ville vara fotograf.
När vi väl stod på Pekås i kil skulle jag ha slutat för länge sedan, men svepte en energidryck och försökte fokusera. Det skulle bli ett uppslag och bild på ettan och jag tyckte det var viktigt att visa den fina sidan med åkandet, hur glada alla var, gemenskapen och hur kul är. Alla andra sidor finns redan i fördomarna, i människors huvuden och påståenden. Det behövdes inget mer sådant. Men jag var så slut i huvudet! Hade kört mycket bil, haft trevliga reportrar runt mig hela dagen, hoppat krupit, sprungit och bestämt. Diskuterat och resonerat hela dagen.
Jag var helt tömd, trött och sur över att det roligaste jobbet som jag verkligen ville skulle bli bra, var precis nu. Efter en flängig dag. Men när det blir så, försöker jag att stänga av hjärnan. I korta små frekvenser. Stänga av ljud, stänga av intryck. Ladda upp. Fem sekunder där. Sju sekunder där. Sedan tänka kring hur kul det är, hur roligt det kan bli, vilka fina bilder jag ska ta. Och vilken tur jag har som har världens vackraste kvällsljus, just nu. Och då, plötsligt, sitter jag på taket på en rostig gammal bil. Och så är jag igång och springer runt. Fotar och tittar. Mest känner massa saker och åker med i folks stämningar. Jag tyckte det blev väldigt fint, att jag nådde upp till tanken jag hade från början och att det blev bra i tidningen. Kul!