Ett av mina första frilansjobb som fotograf. Ämnet var manlighet, att kunna prata om känslor och i vilka rum som det är okej.
När jag började fota var det som om världen omkring mig innehöll massa hemliga meddelanden. Jag tänkte att jag skulle få fatt i den informationen med mina bilder och visa upp den. Det var viktigt det där, att det fanns en kommunikation, och att den blev rätt. Att man fattade både vad man såg och hur det kändes. Jag sa med mitt foto: här har du en detalj som avslöjar något större. Något mer mänskligt, något skört och stort. Och önskade att det ledde till tankar som var ungefär: aha, nu förstår jag varför den beter sig så/varför det ser ut på det här sättet. Vääldigt ambitiöst tänkt, no pressure att skapa ASVIKTIG och omöjlig bild! Men det är en vettig tanke som jag hoppas slår in ibland.
Men det är lätt att slarva bort grundstommen till varför man gör det man gör, oavsett om det är kreativt eller inte. När jag skulle börja plugga fotografi så sa en bekant till mig
”Tappa inte bort det som är du i bilderna, det är lätt hänt när man lär sig hur saker ’ska vara’ ”
Då tänkte jag att what! Jag kommer ju bara bli bättre, jag vill inte stanna på nivån jag är nu! Jag VET vem jag är och vilka bilder jag vill ta. Och jag blev bättre, jag lärde mig en jävla massa teknik, att berätta en dramaturgisk historia i bild. Variationen, färger, hur man använder ljuset, vad som krävs för ett bra porträtt. Jag fotade jätte mycket.
Och sen glömde jag.
Jag glömde dom där meddelandena. Vad var det jag ville från första början? När jag fotade Staffan, Göran och Bosse i en bastu i Värmland, vart ville jag ta vägen då?
Men typ såhär: När jag och Nichlas letar hus och spårar ur med våra fantasier och tankar, så brukar jag ofta säga:
”Vänta, nu måste vi bromsa! Vad är våra anledningar nu igen? Varför vill vi bo i hus på landet?”
Och svaren är: för att vi mår bäst nära naturen, för att vi vill jobba mindre och mer hemifrån, ha tid med andra saker, äga vår egna plats, ha en skateramp utomhus (okej denna KANSKE går att rucka på.). Och även: elda i tunna, kunna bygga grejer. Ha en ateljé.
Så därför kan vi inte: köpa ett för dyrt hus, bo alldeles för långt bort från Stockholm, ha grannar super nära.
Och det är samma för mig nu. Dra i bromsen. Vad är mina anledningar till att jag håller på med fotografi överhuvudtaget?
Jag tror att listan ser ut ungefär såhär:
Jag vill se människor (alltså, inte på håll. Utan sådär på riktigt. Så gott jag förmår)
Ägna mig åt form och färg
Sprida bra och vettig kunskap
Att berätta och vidga andras (och mina egna) vyer
Ha frihet att styra över min egna tillvaro
Kunna ha med mig jobbet var jag än tar vägen
Leva enligt min egen moral. Det här låter så präktigt jag vet, men jag har en väldigt stark moralisk kompass och vet att när jag får utnyttja den så utvecklas jag som sjutton.
Det är min grundstomme. Och kanske att det är grundstommen även i mig själv. Jag tror att det är bra om dom liknar varandra, jag tror man mår som allra bäst då.
* Läs mer om bilderna här.
