Tag Archives: Bastu

+ Att glömma bort sin grundstomme +

Ett av mina första frilansjobb som fotograf. Ämnet var manlighet, att kunna prata om känslor och i vilka rum som det är okej.

När jag började fota var det som om världen omkring mig innehöll massa hemliga meddelanden. Jag tänkte att jag skulle få fatt i den informationen med mina bilder och visa upp den. Det var viktigt det där, att det fanns en kommunikation, och att den blev rätt. Att man fattade både vad man såg och hur det kändes. Jag sa med mitt foto: här har du en detalj som avslöjar något större. Något mer mänskligt, något skört och stort. Och önskade att det ledde till tankar som var ungefär: aha, nu förstår jag varför den beter sig så/varför det ser ut på det här sättet. Vääldigt ambitiöst tänkt, no pressure att skapa ASVIKTIG och omöjlig bild! Men det är en vettig tanke som jag hoppas slår in ibland.

Men det är lätt att slarva bort grundstommen till varför man gör det man gör, oavsett om det är kreativt eller inte. När jag skulle börja plugga fotografi så sa en bekant till mig

”Tappa inte bort det som är du i bilderna, det är lätt hänt när man lär sig hur saker ’ska vara’ ”

Då tänkte jag att what! Jag kommer ju bara bli bättre, jag vill inte stanna på nivån jag är nu! Jag VET vem jag är och vilka bilder jag vill ta. Och jag blev bättre, jag lärde mig en jävla massa teknik, att berätta en dramaturgisk historia i bild. Variationen, färger, hur man använder ljuset, vad som krävs för ett bra porträtt. Jag fotade jätte mycket.

Och sen glömde jag.
Jag glömde dom där meddelandena. Vad var det jag ville från första början? När jag fotade Staffan, Göran och Bosse i en bastu i Värmland, vart ville jag ta vägen då?

Men typ såhär: När jag och Nichlas letar hus och spårar ur med våra fantasier och tankar, så brukar jag ofta säga:

”Vänta, nu måste vi bromsa! Vad är våra anledningar nu igen? Varför vill vi bo i hus på landet?”

Och svaren är: för att vi mår bäst nära naturen, för att vi vill jobba mindre och mer hemifrån, ha tid med andra saker, äga vår egna plats, ha en skateramp utomhus (okej denna KANSKE går att rucka på.). Och även: elda i tunna, kunna bygga grejer. Ha en ateljé.

Så därför kan vi inte: köpa ett för dyrt hus, bo alldeles för långt bort från Stockholm, ha grannar super nära.

Och det är samma för mig nu. Dra i bromsen. Vad är mina anledningar till att jag håller på med fotografi överhuvudtaget?

Jag tror att listan ser ut ungefär såhär:

Jag vill se människor (alltså, inte på håll. Utan sådär på riktigt. Så gott jag förmår)
Ägna mig åt form och färg
Sprida bra och vettig kunskap
Att berätta och vidga andras (och mina egna) vyer
Ha frihet att styra över min egna tillvaro
Kunna ha med mig jobbet var jag än tar vägen
Leva enligt min egen moral. Det här låter så präktigt jag vet, men jag har en väldigt stark moralisk kompass och vet att när jag får utnyttja den så utvecklas jag som sjutton.

Det är min grundstomme. Och kanske att det är grundstommen även i mig själv. Jag tror att det är bra om dom liknar varandra, jag tror man mår som allra bäst då.

* Läs mer om bilderna här.

Hitta sin riktning + Porträtt på Anna Felländer + Ta skitbilder

Tycker så mycket om slutresultatet på Anna Felländer i Civilekonomen. Hon är en energisk digital strateg som tycker att vi ska lära Artificiell Intelligens om mänsklighet. AD-Lotta valde den här omslagsbilden. Gillar att den är allvarlig, skör och hård samtidigt.

Ett utav de första frilansjobben jag gjorde var i Munkfors, i mitten av Värmland. Jag pluggade fortfarande och fick skjuts dit av min dåvarande kille för att jag inte hade körkort. Ja, det var på den nivån. Men det där jobbet fastnade i mig, det var för en liten tidning som tillhörde Svenska Kyrkan och ämnet var manlighet, att prata om sina känslor och i vilka rum som det kan vara tillåtet. Alltså: så sjuukt intressant OCH funkar bildmässigt. Icke att ta för givet. Älskade att jobba för dom.

Jag träffade ett gäng gubbar i 55-70 års åldern som hade bastat ihop genom alla år. Och där, i bastuvärmen, pratade de om allt. Skilsmässor, att bli änkling, sina barn. Svåra saker som blir lättare att få ur sig när man doppat kroppen i älven och kommit in i bastun igen. Det var en tillåtande plats. Jag tror att vissa ställen där vi känner oss nära natur gör oss mer öppna, och kanske mer förlåtande? (Uuj va religiöst detta lät, men du hajar och har säkert upplevt det också) Ett viktigt ämne, nakna avslappnade kroppar, gott humör, natur, en älv som rinner förbi en bastu placerad på en avsats mitt i skogen. Jag ska visa bilderna i ett annat inlägg så du förstår känslan. Sådan ynnest att det var ett utav mina första uppdrag? Inte undra på att jag ville bli frilans direkt.

 

Bastubilderna, liksom omslaget på Anna här ovan, sparar jag i en speciell mapp. Även om bilderna på Anna Felländer är tagna med heliumballonger i Rodebjers bakrum på Östermalm, hehe, liite annan känsla kanske. Men tillsammans säger bilderna i mappen:

du är på rätt spår.

Ibland visuellt, ibland även ihopkopplat med ett ämne. Något som ska symbolisera den riktningen jag vill med mitt fotograferande och berättande. Det är så himla vagt, jag vet, men måste få vara när det gäller sånt här. Den där riktningen är ju inte ritad med linjal åt ett specifik håll, det är mer en känsla, en ton, ett uttryck. Mer en kompass när jag slarvat bort mig själv. Sådär som man gör när ens inkomst är ens kreativitet. Eller bara, sådär som man gör. Punkt.

Ibland har jag fått ett hugg i magen av bilder jag gjort. Va! Har jag tagit de här skitbilderna? Dom ser ju exakt ut som dom jag pekade på i nån tidning och överlägset kritiserade när jag gick i fotoskola. ”Bah! Måste varit en gubbe som tagit, jobbat 35 år på samma ställe, tappat glöden. Dom borde anställa mig.” sa jag ödmjukt om varannan bild. Skillnaden nu är att jag vet att förutsättningarna ibland skapar skitbilder. Och att jag ibland hade chansen att ändra på dom men inte tog den, eller inte hade chansen och gjorde så gott jag kunde. Skitbilder blir. Frågan är bara hur ofta dom dyker upp. Och, inser jag mer och mer, beror på att jag måste hitta förutsättningar och rutiner så att jag kan må så bra som möjligt, och har kraften att anstränga mig. Då tror jag att min Rätt-riktning-mapp kommer att fyllas på.

.

Vaknar upp dagen efter midsommar och bestämmer sig för att gå från en stad till en annan. Det är långt och duggar i mitten, regnar i slutet. Kliver blöt in hos åtminstone fyra bröder och de ropar — sätt på bastun!

Hämtar öl och handduk.