Tycker så mycket om slutresultatet på Anna Felländer i Civilekonomen. Hon är en energisk digital strateg som tycker att vi ska lära Artificiell Intelligens om mänsklighet. AD-Lotta valde den här omslagsbilden. Gillar att den är allvarlig, skör och hård samtidigt.
Ett utav de första frilansjobben jag gjorde var i Munkfors, i mitten av Värmland. Jag pluggade fortfarande och fick skjuts dit av min dåvarande kille för att jag inte hade körkort. Ja, det var på den nivån. Men det där jobbet fastnade i mig, det var för en liten tidning som tillhörde Svenska Kyrkan och ämnet var manlighet, att prata om sina känslor och i vilka rum som det kan vara tillåtet. Alltså: så sjuukt intressant OCH funkar bildmässigt. Icke att ta för givet. Älskade att jobba för dom.
Jag träffade ett gäng gubbar i 55-70 års åldern som hade bastat ihop genom alla år. Och där, i bastuvärmen, pratade de om allt. Skilsmässor, att bli änkling, sina barn. Svåra saker som blir lättare att få ur sig när man doppat kroppen i älven och kommit in i bastun igen. Det var en tillåtande plats. Jag tror att vissa ställen där vi känner oss nära natur gör oss mer öppna, och kanske mer förlåtande? (Uuj va religiöst detta lät, men du hajar och har säkert upplevt det också) Ett viktigt ämne, nakna avslappnade kroppar, gott humör, natur, en älv som rinner förbi en bastu placerad på en avsats mitt i skogen. Jag ska visa bilderna i ett annat inlägg så du förstår känslan. Sådan ynnest att det var ett utav mina första uppdrag? Inte undra på att jag ville bli frilans direkt.
Bastubilderna, liksom omslaget på Anna här ovan, sparar jag i en speciell mapp. Även om bilderna på Anna Felländer är tagna med heliumballonger i Rodebjers bakrum på Östermalm, hehe, liite annan känsla kanske. Men tillsammans säger bilderna i mappen:
du är på rätt spår.
Ibland visuellt, ibland även ihopkopplat med ett ämne. Något som ska symbolisera den riktningen jag vill med mitt fotograferande och berättande. Det är så himla vagt, jag vet, men måste få vara när det gäller sånt här. Den där riktningen är ju inte ritad med linjal åt ett specifik håll, det är mer en känsla, en ton, ett uttryck. Mer en kompass när jag slarvat bort mig själv. Sådär som man gör när ens inkomst är ens kreativitet. Eller bara, sådär som man gör. Punkt.
Ibland har jag fått ett hugg i magen av bilder jag gjort. Va! Har jag tagit de här skitbilderna? Dom ser ju exakt ut som dom jag pekade på i nån tidning och överlägset kritiserade när jag gick i fotoskola. ”Bah! Måste varit en gubbe som tagit, jobbat 35 år på samma ställe, tappat glöden. Dom borde anställa mig.” sa jag ödmjukt om varannan bild. Skillnaden nu är att jag vet att förutsättningarna ibland skapar skitbilder. Och att jag ibland hade chansen att ändra på dom men inte tog den, eller inte hade chansen och gjorde så gott jag kunde. Skitbilder blir. Frågan är bara hur ofta dom dyker upp. Och, inser jag mer och mer, beror på att jag måste hitta förutsättningar och rutiner så att jag kan må så bra som möjligt, och har kraften att anstränga mig. Då tror jag att min Rätt-riktning-mapp kommer att fyllas på.