Jag har en varg liggandes vid mina fötter.

Vargen heter Bosse och verkar vara den enda som uppskattar min pärlor på golvet, de försvinner en efter en och jag är nöjd. Bosse ser ungefär ut som en björn och beter sig precis så. Än så länge har han inte fångat några laxar i ån vi inte har, men jag väntar. Till frukost kanske.

Björnen/Vargen/Bosse kan sucka jätte högt och när han lägger sig ned låter det dunk! och jag tittar mig alltid omkring och undrar vad som trillat ned. Han är också rädd för läskiga ljud och mörker men ändå kändes det tryggare än någonsin att vara ute på kvällspromenad. HEY RAPIST, COME AND TAKE ME skrek jag när vi gick.

Ingen kom! Tänka sig.

Jag tänkte en del på att djur alltid vet saker först, när det ska bli översvämning drar ju råttorna iväg, när det ska komma tornados eller tsunamis eller vad som nu dödar folk ylar hundarna och fåglarna flaxar i sina burar. Så när han vägrade gå mot en skog tänkte jag att det är nog bättre att lyda någon som vet. Det hände inget otäckt heller.

Saved again.

Han verkar kär i pappa också. Står och ylar utanför hans dörr. Jag undrar om han kommer bära in tidningen i morgon? Med en lax insvept i, självfallet.

Annars får det va.

Jag har spillt ut pärlor på golvet.

De ligger där, alldeles färglada och vill komma upp från smutsen.

Jag har börjat med det. Varje gång jag kliver på en så lägger jag den tillbaka i skålen. Hittils har ingen kommit upp för att jag istället råkat skjuta iväg den med tårna i min öppna ryggsäck. Men det är hål i den så det är ingen fara. No worries för att jag kommer bära runt på 2 kilo plastpärlor helt i onödan alltså. De kommer trilla ut på golvet snart igen och jag får en ny chans.

Jag är lyckosam.

Jag har fått skärpe djup.

Och jag visste inte ens att jag levt ett liv i 2d.

Hela världen är skitbred och superskarp och jag drar referenser som passar sig bättre till en Canon. Tim har slutat vara suddig i kanterna (jag visste inte ens att han var det!) och jag kärleksförklarar mitt dubbelseende som snart kommer lägga sig när ögonen vant sig. Tydligen är mitt friska öga inte vilket öga som helst heller.

Utan ett superhjälte öga,
sa min optiker.

Hon kan ha användt en annan synonym men i princip är han grymmare än andra och har cape där innanför ögongloben.

Den här helgen har vart så mycket mer än andra helger. Vi har pratat engelska som av någon fånig anledning får mig att känna av någon slags utomlandsfeeling trots att jag suttit i mormor och morfars soffa. Vi har pratat det för att min moster har skaffat sig en sydafrikan som bor i England. En väldigt trevlig sådan med skäggväxt och snälla ögon som spanar på henne när hon springer runt och inte kan sitta still.

Vi har kanske druckit för mycket alkohol, kanske översatt för lite, kanske översatt för mycket.

Och som vanligt känns allt lite roligare efter en helg med Caroline.

Back to svenska igen då. Efter den här helgen.

IT FEELS SAD!

Jag sitter här, är väldigt nära naken och lyssnar på en gammal Johnossi skiva som är ny för mig.

You dont build a city in a day – but in twenty years you should have something.

Men naket, det ska man alltid fokusera på. Jag har tvättat dreadsen också, så mitt huvud hänger bakåt av tyngden och det rinner några droppar ned på ryggen som möts av en frotté handduk.  Hår plus vatten är heavy. Särskilt om ens hår är som en tvättsvamp i likhet med en korg man kan ha vatten i. Ungefär.

Häromveckan kom Linus förbi mitt i solskenet och drack kaffe, spotifyade, var barkroppad i en solstol på garage uppfarten. Vi var lediga, eller somliga sjuka. (Som den här dagen egentligen berodde på det fina vädret.)

Han vart upphämtad av bil och jag och Micke slängde oss på en buss till nyköping för att betala dyrt för god mat med storebror. För att sen utveckla till öl och kortspel vid ett köksbord.

Solskensdagar, alltid en anledning till öl.

Och håret kommer inte vara torrt i morgon ens men det är fint att sitta här. Själv.

Solen skiner och på en bild av mig syns inga ögonbryn. De är vita och ljusa när solen lyser på dem fastän jag vet att det finns färg i dem. Det är konstigt.

Igår satt jag och Ebba i en bastu efter träningen. Den hade utsikt över slottet och vallarna och träden. Först tyckte jag det var underligt med en bastu med fönster stora som en vägg, men det är bara ljuvligt. I nedsläckt trärum satt vi och svettades, kollade ut på människorna som gick på vallarna, pratade om det vi alltid pratar om.
Livet som inte är nu men sen.

Ja, här är jag också. Utan bryn men med sjal som kompensation.

Nu är det en väldigt liten tysk tandkräms tub i vårt badrum och väldigt små tyska korvar i vårt kylskåp. Utifrån detta skulle man kunna anta att allt är väldigt smått i Tyskland.

Så är det inte.

Det som definitivt har växt och blivit större än de största Bratwurstarna är min saknad efter den där förträffliga staden. Den är det bästa i stadväg jag hittils hittat men eftersom New york väntar inom en månad så..ja. NYC liksom. Det har man hört  en del om.

Det är jätte mycket sol och jag är ledig efter en hel helg av konstantjobbande, men David bara sover i mina rosa sängkläder med en lustig frisyr som sticker upp. Han har lov och gör det man ska när man har det.

Sover. Länge och brutalt.

Igår gick ebba och köpte flasköl. Jag gjorde inte det. Av skäl som inte längre kommer gälla i september. Sedan gick vi hemmåt till en altan i solen och nyköpta cdskivor i en spelare.

Lutandes mot en vägg med motsträviga sommarkänslor.

Som om vi vart lurade fastän träden inte har en tillstymmelse till löv.

Storebror har flyttat idag. I min kalender står det att han ska göra det i morgon. Det är numera en lögn.

Nyckeln kom tidigt och lådor blev flyttade, ett databord blåste bort sig själv i splitter på motorvägen och mamma var sådär supereffektiv på låduppackning. Chrille hade kört upp jämsides med pappas bil på motorvägen och gett Micke lägenhetsnycklarna i farten (flyttlass gör man så spännande som det bara går). Tim lagade nudlar, Michael satt i soffan och alla letade efter tevekontrollen.

Jag hade planer på att vara en grym lillasyster och hjälpa till med städning och lastning och installationer och irritationer. Men det var all work och all done när jag väl dök upp efter fem. Inga diplom, inga tackförhjälpen öl.

Lägenheten var grym dock. Där skulle jag vilja bo.

När vi kom hem mötte vi en SVTbil rullandes från vår gata. Det blir så när Benita Vikström bor mittemot. Hon brukar gå ut i vit morgonrock och hämta tidningen. Kanske borde börja köra någon slags kändispolitikerskvaller blogg. Berätta om hennes tarvliga och fullständigt omoderiktiga frisyr en tisdags morgon. Sätta upp kikare, snoka i sopor, ta brusiga webbcam bilder på hennes osminkade ansikte.