Ett frilansliv.
+ Förra veckan blev den stressigaste någonsin. Jag har lätt för att spinna iväg i en stress spiral och måste lugna ned mig när jag kan. Jag vill ju styra över mitt liv och mitt mående så gott det går, inte låta jobb som trillar över mig bestämma. Som frilans får man ofta anpassa sig fort, och saker dyker upp eller ändras kvickt. Men det innebär också att man kan bestämma sig för att tacka nej för att få mer balans, även om man tappar på det ekonomiskt (inom rimliga gränser såklart). Jag kunde skickade över ett jobb till en annan fotograf som hade en lugnare period, så jag kunde få lite luftigare den här vecka. Det viktigaste är inte att undvika skitstressiga perioder, utan att få det långsammare efteråt.
+ Fota pressbilder på fackförbundet Civilekonomernas nya ordförande (som blivit första kvinna någonsin på den posten). Vi har enats om att de ska vara avslappnade, starka uttryck men med hyfsat neutrala bakgrunder utomhus. Eftersom vi setts och plåtat ihop förut så vet jag ungefär åt vilket håll hon vill. Lee är modig och nytänkande, så det kommer bli fint.
+ Ska plåta Kamratpostens redaktion till Allt om tidskrifter! Så peppad på det. Visste du att den startade 1892 och den finansieras nästan enbart genom prenumerationer? Den säljs inte i lösnummer och tackar nej till annonser för att de vill vara ett schyst och reklamfritt alternativ på platser där barn och unga finns. Helt otroligt?
+ Plugga min distanskurs i Hundens beteende.
+ Redigera bilder från workshopen i hållbart resande.
+ Till helgen ska vi på fest hos några bekanta som vi skejtar med. De har flyttat till ett torp utanför Mariestad (förut bodde de i ett torp utanför Linköping där de hade DEN HÄR rampen vid en kohage!) Vi ska ställa på våran röda buss som stått i en lada hela vintern, packa med duntäcken, fylla den med 30+ skejtare och rulla ditåt.
PS. Den HÄR LensCulture intervjun med Magnum fotografen David Alan Harvey. Han kändes väldigt sympatiskt och det HÄR klassiska repet från -67 är fantastiskt.
”This is a key point: I always make sure that whoever I am photographing enjoys the experience. That has stayed true throughout all the years I’ve been working.”
”And my thought is—why wouldn’t you want to do that? Why wouldn’t you want your subjects to enjoy your work? It’s so important to me that the people I photograph know that I mean no harm—but it goes beyond that. You are also helping them see something else; you’re showing them their day-to-day from a different perspective. ”
– David Alan Harvey