Det kommer ett brunt kuvert hem till mig. Egentligen kommer det ett brunt kuvert hem till min pappa och ligger sedan i hans bil i tre dagar innan han minns att jag fått post, men jag får ett brunt kuvert adresserat till mig i början av juni. Brevet är en första blinkning till en sensommarkväll fylld av dans. Åska som blir ösregn som bli klar himmel. En kväll som börjar med att en bunt av olika sorters människor går med plåtar, skålar och burkar längst med en grusväg. Vägen ligger mitt i ett kolonilotts område vid vattnet i Karlstad och där ska Malin och Olof gifta sig.
De ska gifta sig på sitt sätt och alla ska vara med. På kortet i kuvertet står det att det är knytisbröllop och alla ska höra av sig på en speciell hemsida de skapat och layaoutat för tillfället. Man ska skriva och berätta vad man ska ta med för inga andra bröllopspresenter är tillåtna. Mat är allt de vill ha, och sällskapet. Och vi gör som dom säger. Mailar om piroger, sallader, pajer, muffins och vegansk bröllopstårta och när det blir den tredje augusti så är vi där och inget är digitalt längre. Inget är coola hemsidor och kuvert och mail och annat. Nu är det på riktigt. Nu visslar Rebecka och Victor den fantastiska Edward Sharpe & the Magnetic Zeros låten Home. Och jag börjar gråta trots att jag inte trodde det, för att allt är på riktigt och för att inget slår det. Det spelar ingen roll hur mycket man mailar och bestämmer innan för när det händer i verkligheten så känns det. Känns på riktigt.
