Det här är Alexandra. Alexandra Chami. Fast hon säger bara Alex när vi träffas på en grusväg vid en sjö några dagar efter att jag flyttat till Karlstad. Vi tar i hand, nej jag tror hon kramar mig, och jag står precis intill dörröppningen på bilen när hon snabbt berättar hur det kommer sig att hon ska flytta in hemma hos mig. I radhuset jag bor i under mitt sommarvikariat.
Hon är ärlig. Hon är rak och det är något med att hon har jeans och bara bikinitopp just där, visst kommer hon direkt från stranden men hon är avklädd på ett annat sätt. Hon öppnar upp sig. Precis nu, när jag står innanför bildörrens skydd och hälsar på en främmande tjej, så ser hon det inte så, hon ser inte det främmande för hon ser något annat. Jag märker att hon är skakad av förändringen hon varit med om och som gör att vi möts, men hon är stark i grunden. Hon är grundstark.
Det visar sig att Alex och jag är lika. På alla plan som betyder något. Vi dricker vin kvällen efter att hon flyttat in och vi skrattar och vi pratar och hon ställer följdfrågor där jag skulle ställa följdfrågor och hon gör analyser på ett sätt som jag gör analyser. Och sen går det fyra veckor och jag vet att hon äter mycket knäckebröd. Att hon är har dramatiskt franskt blod, tycker att jag klär mig konstigt och älskar allsång på skansen och kvinnor.
Men sedan står vi såklart i regn på altanen och lillbilen är packad. Och så säger vi hejdå. Och tackar varandra för att vi råkade trilla in i varandras liv. Och kanske dyker människor upp på en grusväg någonstans, av en anledning.
Klart dom gör.