.

Hon sitter på mattan med huvudet på sängen och vet inte hur det här fungerar.
— Kan inte någon bara komma och säga hur man lever, säger hon med fast blick rakt i mina.

Tänker på intervjun med sjuksköterskan på canceravdelningen. Hon visste inte men det spelade ingen roll. Hon var trygg ändå och sa att det inte fanns en mening med varför saker händer.
— Det är bara livet, sa hon.
Och hon ser folk dö utan anledning hela tiden och säger att cellerna inte vet vad som är ont och gott. De är bara celler. Celler som blir cancer.
Sen visar det sig att hon skrattar ofta. Skämtar och ler och jobbar med folk som ska dö men hon är fullständigt levande. Klädd i starka färger och kraft.

Hon sitter på mattan mitt i natten och lever hela tiden men det är det ingen som tänker på. Planerar bara framåt.