.

Springer upp för trapporna. Jag kan inte göra det här annat än rummet. Bor så högt upp att jag har snetak och det är ett vitt tunt kuvert i handen och tunt är aldrig bra. Jag vet det.
Precis innan väller det upp hur viktigt det här är. Hur mycket exakt. Händerna skakar ju till och med och jag tänker på bilderna jag skickade in. Och det går inte att vänta längre för plåstret måste väll av eller vad vet jag men jag sprättar.

Sen.

Står det välkommen. Fredag. Juni. Antagningsdagar.
Och där läser jag inget mer och exploderar inombords istället.