Klick.
Vi lägger på. Igen.
Igen, igen, igen. Det stör mig att det alltid ska ta slut. Samtalen vi har. Det går liksom inte att ringa upp igen. Direkt efter. När man kommit på en såndär grej som inte betyder så mycket men som man av nån anledning vill ha sagt ändå. En hel radda med godnatt, adjö, jag älskar dig, bara för att nämna att man hittat gamla tidningar från -76 i garaget. Det funkar inte så.
– Olof Palme var på framsidan! Kan man skrika.
Men ingen blir imponerad. Inte ens Palme.