Vi sitter ute på en brygga. Jag och pappa tvekar att sitta på stolarna men kvinnan sade att jo, sitt ni, man kan skrapa stolarna ifall det fastnar någon färg. Vi säger okejdå och låter oss bli bjudna på smälta kakor och kaffe. Vi har snart jobbat i nio timmar och ska jobba en till innan vi sätter oss i bilen och far hem. Jag har ett vitt sträck i pannan som jag upptäcker om lika lång tid. Men vi dricker kaffe och pratar.
Hennes son är med. Han är ett år yngre än jag och vill bli ekonom. Jag tänker att han kanske är kompis med Arvid för han är från Stockholm och det är ju Arvid också. Och lika gamla är de också. Fast han vill ju inte bli ekonom. Och det finns inget vettigt i det resonemanget men de är liksom lika trevliga och ler också. Senare målar vi igen. Vitt. Och det tar lång tid för det är små ytor. Pappa hatar fönsterfärgen. Jag gillar allt. Solen skiner och det är rysligt varmt men jag är varmare inombords för livet är enkelt och min pappa också.