Om att bli antagen

Jag står och småskrattar vid fönstret. Har lämnat matsalent, det var något speciellt ljud som skar i luren sa pappa, så jag står vid  fönstret. Fingrar på byrån vi gömt tandborstar i för att vi inte orkar gå till internaten efter frukost. Vi står varje morgon tillsammans och skvätter tandkräm på handikapptoaletten precis brevid och skrattar och Johan borstar alltid längts för han är så ordentlig.

Och pappa läser upp att Du härmed är antagen till Östra Grevies Folkhögskolas fotolinje och jag får lite blött i ögonen när jag hoppar och smäller ut hårt med armarna. JAA!, säger jag högt och sammanbitet. Det är pollen men också för att det helt plötsligt dök upp en framtid. Att vad som än händer nu så får jag vara i en inspirerande miljö och jag får plugga foto. Och jag ska träffa nytt och jag ska flytta igen och kanske blir det skåne.
Kanske blir det Östra grevie.

Och jag skrattar
och känner det blöta i ögonen och då vill jag gråta lite för jag är lite lycklig just nu. Som att livet inte är vitt efter sommaren utan något spännande och det är något bra. Och jag säger tack tack till pappa fastän det inte är han som antagit mig till skolan. Utan Östra Grevie. De har kollat på mina bilder och sedan konstaterat att de vill ha mig och det känns bra.

Pappa säger att han också känner sig jätte glad och säger att Jamen kör på Östra Grevie det är väll en jätte bra skola!
Fastän han inte vet om det är en jätte dålig skola.
Och jag blir så glad över att han är så entusiastisk och då blir jag det också. Och jag säger tack igen och så lägger vi på och jag går jätte snabbt in i matsalen till mina fina klasskamrater och slänger upp kamera och skinnväska på det långa matsalsbordet och säger att JAG HAR KOMMIT IN PÅ EN SKOLA!
I SKÅNE!

Och alla säger men shit grattis Jessica och, vad är det för linje? Och jag säger FOTO!
Och då börjar dom klappa händerna helt plötsligt men det passar lite faktiskt. Och Erik kommer fram och säger på väldigt värmländska; va klapper ni föör?
Och jag säger att jag kommit in på en skola och han säger att Men då måste vi klappa heär borte också. Och så klappar resten av gänget som sitter längre bort också och jag är så glad att jag knappt kan äta trots att det är potatismos och det är så gott för det är riktiga potatisar
och inget pulver.

5 tankar om “Om att bli antagen

  1. cirkusgrisen says:

    jag klappade händerna jag också och sa iiiiigh!
    jag gjorde en räkdans också, sen firade jag med en extra bulle.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *