Hur hanterar man stressen som följer med på varje jobb, varje dag?
Det här med stressen. Det här med att det varit ett normal tillstånd den senaste två månaderna och att jag numera accepterat den. Bjudit in. Sagt hej och slå dig ned – mjölk i kaffet? Att jag börjat se den som ett kriterium för att jag ska kunna göra ett bra jobb.
Det är inte okej. Det är snedvridet.
Jag vet det redan innan jag sjunker ned i köksfåtöljen och hyresvärds-Eva tittar rakt in i mig.
— Ni måste vara rädda om er. Stress är början på allt.
Hon vet vilka väggar man kan krascha in i för hon har sett den precis vid pupillen. Fått bygga den från grunden igen. Tapetserat om. Spikat.
Mamma har gjort likadant. Men försöker fortfarande hitta rätt virke. Letar efter det starkaste hon kan hitta men det är lätt att det faller ändå, när det byggs på cement som inte torkat. Men hon är på god väg.
Skrattar oftare än någonsin och tycker att saker är genuint roliga. Har ett ljus i ögonen. Energi som vibrerar. Hon har så mycket att ge och så mycket liv att leva.
Och jag vet att jag vill jobba i 40 år till. Då måste jag också hålla i 40 år, och inte bara det, jag måste må bra i 40 år. Ha roligt. Jag måste förstå hur jag hanterar det här. Vilka verktyg jag måste skaffa och vad jag har rätt till.