Vi tittar på en buss i Umeå. Det är ett varmt och levande par från Spanien som säljer den. De är noggranna. Har papper på allt. Nybesiktigad, nyss inne på service. Ny olja och nya filter. Inte många mil med tanke på åren. Jag vill stanna i deras lägenhet och sjunka ned i soffan under Frida Kahlo tavlan. De har en liten son med gröna stövlar som rabblar spanska och svenska och jag vill prata mer om hur de hamnade i norra Sverige. Vad frun forskar om i Sydamerika, hur det var att byta land, vilka fördomar de mötte. Vad de lärt sig under de fem åren.
Vi köper den, såklart, med ett uruselt försök till prutning. Klappar en lurvig kattunge innan vi går och kör 67 mil till Stockholm.
Tre dagar senare går kopplingen. Reparationen kostar mer än 1/4 av vad vi betalade för hela bussen. Vi sitter utan luft i sängen och säger: vi klarar det. Vi löser det.
Och det är klart vi gör, vårt största ”problem” är att vi vill åka på roadtrip med våra vänner. Det får vi. En sprudlande bilmekaniker från Polen ordnar det. Plus en lampa och plus en sensor av bara farten och han kör oss runt runt på parkeringen för att demonstrera den extremt dyra men välfungerande reservdelen. Jag far runt i baksätet utan bälte.
Sen måste han kolla bromsarna för att en lampa lyser. Vi säger att det bara är en sensor som är knäpp för det sa spanjorerna och han lyssnar inte, vilket såklart är klokt, och hivar upp bilen till taket igen.
Bromsarna är helt okej. Byt nästa år. Sedan lagar han den trasiga sensorn utan att vi bett om det och sen lagar han en lampa och vi står bredvid och ser på koreografin, den som han utför. Hur han öppnar och letar fram nya delar och skruvar och lyfter och puttar bilen så att dörren inte ska ta emot en balk. Han vill att det ska vara rätt. Han vill att det ska kännas bra. Det ska vara en hel bil.
Han har en likadan och ler med hela ansiktet när han visar hur man fäller sätena extra så sängen blir jätte stor och upprepar:
— Mycket bra bil!!
Och jag tänker ja! En mycket bra bil! Och inser samtidigt min smittosamma sjukdom, den positiva synen. Den charmande energin som fyller bröstet, är jag ens till för den här världen, och jag tittar på killen som sitter bredvid mig i den röda spanska bussen och han säger:
— Jag kan ju inte sälja den andra bilen förrän den är lagad. Den läcker olja. Jag kan inte sälja en bil som läcker olja. Det är inte rätt. Och sen väjer han för en igelkott och vi kör asfattiga och möjligen lurade in i solnedgången.
Jesper Löfvenborg hade paus från skejtandet i tolv år, nu är han 37 och är i hallen så ofta han hinner.
