Det blir en ministorm. Henrik och Christian står i regnkläder innan någon hunnit inse något alls och sitter bredvid varandra vid rodret. De ser ut som två undulater på en pinne medan de kommenterar vädret och kollar åt alla håll fast inte samtidigt.
— Det där vädret kommer inte mot oss va?
— Neeejdå.
Säger dom och har fel.
Det kommer och ett dygn senare kvittrar dom inte längre. Solen försvinner, det känns som att den aldrig har funnits och sjön blir helt makalös. Det ösregnar konstant och vinden vrider sig hela tiden. Jag tänker att det är storm men när Christian och Henrik pratar om storm så berättar de om nästan åtta meter höga vågor och ’kommer vi dö nu?’. Det här är väl jävligt kasst väder i deras ögon men jag har aldrig varit med om värre.
När jag försöker laga mat lutar det så mycket att det känns som att jag står upp men helt horisontellt. Och när jag kollar ut mot killarna i sittbrunnen och ibland ser horisonten dyka upp mellan gungningarna så kan jag inte fatta hur sne den är. Vad gör världen åt det där hållet?
Jag ligger ned nästan hela tiden med handen som stöd ut mot bordet och bara önskar att det åtminstone ska sluta regna så att det inte ska droppa in överallt. Så det inte är risk för att vi ska halka mitt i lutningen och så att det mörka blöta hörnet av Jonathans säng ska sluta växa. Så att C och H ska slippa åtminstone det, när de kämpar med att dra i alla repen när båten kastas fram och tillbaka. De två är inte gjorda av sten men av de segaste av material. Den envisheten, kapaciteten och uthålligheten de visar en glimt av det här dygnet är förklaringen till att de efter två år kan befinna sig här. Man klarar inte av att segla halvägs runt jorden om man inte sitter inne på de egenskaperna.
Den gråa hinnan över himlen och havet lättar en aning. Något hål i molnen dyker upp och Henrik och Christians ansikten är askgråa och de sluddrar när de pratar. Men det är över nu. Det gick.
I prassliga regnkläder sitter jag i sittbrunnen och känner mig tacksam över exakt allt.
