Mitt första jobb på GP. Frölunda hade träning och inom fyra dagar hann jag plåta ännu en. Säger en hel del om intresset för den klubben.
Min första vecka på Göteborgs-Posten är klar. Började måndagen i fågelunge format och slutade fredagen med att gå hem så jävla stor. Så jävla rakryggad och glad. Jag hatar att vara ny, jag hatar att behöva fråga om precis allt och be om hjälp och förklaringar till de minsta av grejer. Jag hatar att vara dum i huvudet.
För det är precis vad man är som ny, vart man än är. Man fattar inte sammanhang, hierarkier, strukturer och hur man förväntas bete sig. Man vet inte heller vilka alla människor som dyker upp, räcker fram en hand, säger sitt namn och berättar vad man ska göra, är. Det är så många människor som hälsat på mig att jag inte har en aning om vad de har för roll på tidningen. Är hen reporter? Bildredaktör? Fotograf? Ingen jävla aning. Det enda jag fokuserat på är att fatta vad för jobb jag ska göra, vad som förväntas av mig, och sedan göra det.
Tunnelseendet har sakta minskat. Axlarna har börjat falla ned från halsen och nu tvekar jag bara en halv sekund innan jag väljer att gå till vänster för att komma till fotoavdelningen. Jag hittar ingenstans i Göteborg, eller jo, till järntorget. Och hem. Och kanske till Hisingen för alla skyltar pekar ju ditåt. Men annars jobbar jag sakta upp geografin genom minnen. Kopplar jobben jag gör till platserna och försöker memorera.
De här dagarna har utvecklat mig mer än månader på Biskops-Arnö. Och har varit dubbelt så roligt. Fan, det här är det bästa jag vet.
