En tredjedel av tiden är vi inte ens där. Där på ön i skolan med ladugården som datasal och samlingssal och klassrum. Stora vita väggar och bjälkar i taken. Vi är förmodligen någon annanstans i Sverige, gör uppgifter, reser hemåt.
Men sen är det måndag. Man är jävligt glad. Glad för sin kalibrerade skärm och för att man kan sitta där jämt och för att alla runt om sig också vill göra det.
Nu har det gått fem veckor och allt börjar forma sig. Inte vibrera lika mycket som i början. Prestationsångesten börjar kanske lösas upp, jämförelserna lätta.
Det är enkelt att glömma att jag är här för att bli grym på att använda mig av ljus, se situationer, lära mig ta människor. Men plötsligt drabbas man av insikten att inte kunna någonting. Att det är så mycket som krävs och att jag inte är där. Här sitter jag och vill vara övergrym men är inte det. Sitter bara inne på någon slags känsla för bild och lyssnar på vibrationerna i kroppen. På vad som känns.
Får vänta på resten.
Erfarenheterna kanske.