Tag Archives: Nordens Fotoskola

”Öppnade genast dörren och gick ut i trapphuset. Det här stämde inte, jag ska fan in på den där skolan. Vart är mitt jävla brev? Ge mig brevet.”

Maria_Kabatanya_web

Shilana_tva_webEtt urval från de sista veckorna på Arenagruppen. Plåtat för Chefstidningen, Akademikern, Om Världen och bokförlaget Atlas. 

 Jag vet att jag fick gå hem tidigare från jobbet för att antagningsbrevet skulle komma. Jag vet att det inte kom. Att räkningar trillade ned på mina fötter och jag bara stirrade på en massa vita kuvert.

Och så kom brevbärarn ned från våningen över och det var på riktigt motljus och hon var blond och snygg och höll ett skitstort tungt brev och sa

— Den här är nog till dig, jag fick inte in det genom brevinkastet.

—————————————————————————————————————————————————————————

Mitt på tågsätet fanns två tydliga skoavtryck. Dom va ju inte här nyss, tänkte jag. Men insåg att kameraryggan låg uppslängd på hatthyllan och att avtrycken var i samma form som de nya vansen på mina fötter.

Hjärnan i dess mosigaste form.

Blombuketten i plastpåse. Atlas böcker i papperskasse. Fotoboken jag fått. Rekvisitan jag alltid släpat dit. Nu var det slut. Nu har tre år gått och jag sitter på ett tåg till en bil fylld med alla grejer. Nu finns ingen skola att luta sig mot, inget CSN att förlita sig på. Bara en kamerarygga uppslängd på en hatthylla och ett sommarvikariat på nio veckor.

Stirrar rakt ned i gången. På alla säten.
Fy fan, äntligen.

bra_daligt_1_web

Alice_B_K_tva_web

Mikael_Tornwall_1_web

 

Första veckan på Göteborgs-Posten

TidningMitt första jobb på GP. Frölunda hade träning och inom fyra dagar hann jag plåta ännu en. Säger en hel del om intresset för den klubben.

Min första vecka på Göteborgs-Posten är klar. Började måndagen i fågelunge format och slutade fredagen med att gå hem så jävla stor. Så jävla rakryggad och glad. Jag hatar att vara ny, jag hatar att behöva fråga om precis allt och be om hjälp och förklaringar till de minsta av grejer. Jag hatar att vara dum i huvudet.

För det är precis vad man är som ny, vart man än är. Man fattar inte sammanhang, hierarkier, strukturer och hur man förväntas bete sig. Man vet inte heller vilka alla människor som dyker upp, räcker fram en hand, säger sitt namn och berättar vad man ska göra, är. Det är så många människor som hälsat på mig att jag inte har en aning om vad de har för roll på tidningen. Är hen reporter? Bildredaktör? Fotograf? Ingen jävla aning. Det enda jag fokuserat på är att fatta vad för jobb jag ska göra, vad som förväntas av mig, och sedan göra det.

Tunnelseendet har sakta minskat. Axlarna har börjat falla ned från halsen och nu tvekar jag bara en halv sekund innan jag väljer att gå till vänster för att komma till fotoavdelningen. Jag hittar ingenstans i Göteborg, eller jo, till järntorget. Och hem. Och kanske  till Hisingen för alla skyltar pekar ju ditåt. Men annars jobbar jag sakta upp geografin genom minnen. Kopplar jobben jag gör till platserna och försöker memorera.

De här dagarna har utvecklat mig mer än månader på Biskops-Arnö. Och har varit dubbelt så roligt. Fan, det här är det bästa jag vet.

Affärsplan, sista stuglivet och Barcelona

Segerberg_5Det här är Sigrid Bárány, Sveriges mästerkock 2012. Hennes jädra energi plåtade jag för Nya Wermlands Tidningen förra sommaren.

Sista veckan på Biskops-Arnö och solen skiner konstant. Det är förvånansvärt lätt att ha ekonomi lektion trots att folk går och badar på lunchen och det plötsligt flyger in en svala genom den öppna klassrumsdörren. Det här är vad jag ska hinna med innan veckan är över. Fort går det.

  • Skriva klart min affärsplan.
  • Hänga i solen och bada vid bryggan.
  • Redigera bilder till hemsidan som snart blir up and running.
  • Skejta.
  • Packa ihop mitt stugliv på landet.
  • Säga hejdå till klassen som far ut på sommarjobb och sedan på praktik för ETT ÅR FRAMÖVER!
  • Åka till Nyköping med fullpackad bil och inte hinna packa ur.
  • Ta flyget till Barcelona med tre brorsor.
  • Dricka Sangria.

Företagsekonomi och vernissageboule

Sammy1 Vill plåta allt just nu, särskilt porträtt. Det här är Sammy Steen.

Det är måndag och i skolan brutalbörjade vi med företagsekonomi och affärsplaner. Hela helgen var sol. Hela helgen var bubbel, boule och vernissage inpå små timmar som blev pendel som ofattbart nog blev skjuts ända hem. Helt uttömd, helt tom av alla människor som konstant ryckt tag. Min familj och släkt dök upp, dokumentärfilmsbröderna Åke och Rolf också, mina bästa vänner, mina gamla klasskompisar, människor jag pluggat med och vänner från Nyköping jag inte sett på år. Det är så häftigt när man träffar alla på samma dag. Overkligt.

Nu är det fortfarande sol fast med matte och termer som likviditet och dispositiva lagar och det går bra. Det är roligt och något helt annat. En perfekt avveckling av examensprojektet som hänger på sin vägg i Stockholm och gärna får göra ett tag till.

Någon gång under min redigeringskoma blev jag länkad av rockfoto Emma Svensson när hon tipsade om fotobloggar. Så jävla kul. Hon började hyfsat nyligen blogga för elle.se och gör det väldigt bra. Kolla här!

Vernissagedag för Välfärdssamhället och Maja & Martina

Martinaochedwina

MajavidfonsterTvå av bilderna ur projektet Maja & Martina. En tagen i stigtomta utanför Nyköping och en i Mexico. Bilderna hänger på Galleri Kontrast på Hornsgatan 8 i Stockholm, supernära slussen.

Det är svårt att känna vad som ska kännas en sånhär dag. För fyra år sedan började jag längta efter att gå den här utbildningen. Jag tyckte den var så perfekt för allt jag ville bli och allt jag ville göra. Journalistik, relationer, känslor. Och allt det i bild! BILD!

När jag var liten sa jag att jag skulle bli konstnär. Rita var det bästa jag visste, och eftersom det var det bästa jag visste så skulle jag jobba med det. Jag tänker exakt samma nu. Eftersom bild är det bästa jag vet – så ska jag jobba med det.
Det har den här utbildningen verkligen hjälpt mig med och den har varit ett jävla helvete from time to time. Men nu är jag här. Vid någon slags punkt i livet som jag längtade så mycket efter. Tänk att det är sista utställningen, sista tiden skolan. Sedan väntar ett år av praktik innan jag slutar på riktigt, men jag kommer inte komma tillbaka till den här ön mer än på besök.

I dag öppnar vår utställning och jag är så jävla glad. Tänk vilka stora fotografer det kommer bli av mina klasskompisar, de har gjort projekt som är svåra, som känns in i märgen och som är så vackra att man trillar av skorna. Jag hoppas verkligen att du tittar in någon gång innan den 9 Juni. Det är så värt det.

Här är facebook eventet.
Här är hemsidan till projektet.


Att göra ett nytt urval och känna sig värdelös

Hanga Jag hänger mina bilder på Galleri Kontrast för någon dag sedan. Det här är en timme innan två glasramar for i golvet och blev förstörda. Nu är allt helt och fantastiskt fint.

Det här har varit den mest innehållsrika veckan jag nog någonsin varit med om. Det blev vår, en lillebror föddes, jag bytte ut hela mitt urval och dygnade en hel helg för att hinna printa ut och rama in fjorton nya bilder av sexton. Jag förstår inte hur det kan ta sådan tid. Jag förstår inte hur livet bara kan springa iväg och helt plötsligt är klockan sju på måndagmorgonen och två timmar senare sitter jag och halsar kaffe i en bil påväg mot galleriet. Jag älskar det. Sista sekunden när man lyckas och en kropp så uppe i varv att man tror att hela världen ligger där under dom nya conversen. Fart och puls. Producera och skapa.

Jag bestämde mig för att byta ut mitt urval efter redovisningen, jag fick höra att det var för lite bilder, att det kändes på ett sätt jag inte ville att det skulle kännas och det gjorde mig ledsen. Ledsen för att jag lagt ned så mycket tid och för att jag visste att jag hade bilder. Ledsen för att jag kände mig som en värdelös fotograf.  Möjligen att bristen på sömn som ersatts av stress och prestationsångest de senaste veckorna spelade in ganska mycket. Men det man behöver då är en person som min rumskompis.
Min rumskompis är värdens bästa Mareike Timm. Att hon finns i mitt stall av vänner är ofattbart. Det hon gjorde på gräsmattan utanför stugan var att skratta. Bara skratta, be om ursäkt och skratta igen.

— Värdelös fotograf? Du?

Och så plockade hon fram mina printar. Igen. Gjorde nya urval. Pushade. Tittade. Pratade. Och på en dag eller två hade jag mailat Anna Clarén och frågat om jag fick visa ett nytt urval. Så blev det också.

I morgon är det vernissage och jag kommer dricka vin och skratta. Galleri Kontrast ligger på Hornsgatan 8 i Stockholm, nästan precis vid slussen. Utställningen är så jävla fin.

Ni kommer väll?

 

Översvämning på ön och sista veckan i april

Fotoskolansthlm

Natanael får hjälp av en tjej som går första året på Bildbehandlarlinjen på Fotoskolan STHLM. De har hjälpt oss anpassa bilderna till katalogen. 

En halvmeter isvatten har skapat problem den här veckan. Vi har redovisning av våra examenprojekt på ön där skolan ligger och vägbanken är totalt översvämmad. Lustigt hur lite vatten kan förändra ens inställning till sin vardag. Helt plötsligt måste vi samla ihop höga stövlar, låna ut och låna dit och planera för att korsa en sjö varje morgon. Naturen tar liksom över och det finns inget vi kan göra. Det är bara att deala. Det är verkligen ingen stor sak, men det är något som ändå ruckar om lite i hjärnan. Jag har inte kontroll på allt. Jag kan inte maila nån som fixar det här. Bara vänta. Så jävla viktigt att minnas.
Det här har jag gjort, och ska göra, den sista veckan i April.

  • Visa mitt examensarbete och prata om klasskompis Henriks grymma projekt. Alla ska prata en halvtimme om en annan klasskamrats fotoprojekt medan man visar dom på projektor.
  • Fika med bästa vän Denise i Uppsala.
  • Korra mina bilder inför katalogen på Fotoskolan STHLM. HÄR kan du läsa om hur det var.
  • Tacka ja till sommarjobb på Nya Wermlands Tidningen.
  • Köpa de sista ramarna.
  • Sova.

Allt ska gå fort, allt ska vara fart

Ville och Sebastian diskuterar katalogen och bordet med mina urvalsprintar som Clarén jobbat sig igenom.

Första dagen i skolan kramas vi alla på parkeringen. De enda jag sett på två månader är Theo och Anna, människorna har liksom varit allt ifrån Grönland, Tanzania och Malmö. Vi startade med att ägna en timme åt att diskutera vår stora och tjocka katalog som ska tryckas upp till utställningen. Att vara 16 personer med starka drivkrafter är ju fantastiskt, men när det kommer till beslutsfattande är vi lite väl långsamma. Jag gillar snabbt och direkt. Såhär blir det, kör, liksom. Katalogen ska innehålla ett urval av allas projekt, text och presentation. Den kommer bli så fruktansvärt snygg. Allt tack vare en liten grupp i klassen som jobbat arslet av sig för att jaga sponspengar medan de samtidigt gjorde sina projekt. De är värda guld och öl i sin egen vikt.

I går hade jag urvalssamtal med Anna. Hon är snabb och brutal och jag fick order om att fråga någon som inte vet vad jag sysslat med de senaste månaderna om vad hen ser. ”Och gå nu inte till nån proffsfotograf och fråga om råd, det kommer bara bli på detaljnivå”. Det jag vill veta är ju grundhistorien. Ser man vad de gör om dagarna och hur de mår?

Älskar att glida runt med alla småprintar i väskan och plocka fram dom och bläddra, tänka, välja dit, välja bort. Gillar det här stadiet men är inte byggd för det. Jag är byggd som otålig.

Ett nytt hem

Några kilometer från skolan är den lilla trästugan med två våningar. Här ska jag göra det sista urvalet på Maja & Martina projektet.

Vi flyttar in i stugan. Den är överfylld av allt och nu också oss. När jag och Mareike dök upp natten till tisdag var sängen bäddad och kaminen varm. Den här veckan bor även en tjej som heter Jenny här, till helgen kanske Stella dyker upp.  Stugan har visat sig vara en slags samlingsplast och återvändningspunkt i mångas liv. Det är fint. Man vet inte vem grejer som är vems, eller om det är okej att låna. Man bara gör det.