Det är ett år sen jag och mina medklassare gjorde en tidning. Ett år sen jag inte sov alls. Istället smet iväg till biljardrummet och kollade på musikhjälpen nätterna igenom med en grabb som tjatat ihjäl sig. På att få träffas.
Han hade bestämt sig. Och även om jag också hade bestämt mig för att här ska det inte fallas för någon värmlänning. Stadigt står jag på mina korta ben. Så var det musikhjälpen och den snöigaste vintern jag någonsin sett och den bästa tiden och så söt karl i hasorna och vad fan. Vad gör man. Om inte bara faller ned från sina fortfarande korta ben i de där armarna.
Och det är fortfarande så. Har inte hittat benen än. Och ingen gör honom så lugn som jag säger han och det är fan fantastiskt.
För han är aldrig lugn och aldrig stilla.