Tag Archives: matfoto

”Springer och laddar telefonen oavbrutet och glömmer släcka lampor men det är väll som det ska vara. Minnet.”

Matigt_3

Matigt_2

Matigt_1

Matigt_4Vet inte vad det blev för maträtt det här, men ös ned allt i en panna med curry och det blir skitgott.

Nu kom feelingen igen, fotandet som bara kräver tid, najs fönsterljus och form. Det fotandet som lockas fram av karga och härliga bord och en längtan efter  snygghet. Jag gör ju det här för att öva, och för att slappna av. Men jag känner att det stimulerar porträtt fotograferandet också för jag upptäcker roliga trix som kan bli spännande att använda med människor.

I huset jag bor i här i Karlstad finns det gott om trärena bord som är gamla. Korta små stolar som man inte ska sitta på och klätterväxter på altanen som dator och kläder fastnar i.  Och det finns ju såklart el, och rinnande vatten! Det tog en dag och sedan glömde jag bort hur fantastiskt det är. Springer och laddar telefonen oavbrutet och glömmer släcka lampor men det är väll som det ska vara. Minnet. I kväll ska jag på festival och dansa och fota och hitta någon att hänga med. Känner mig ny i stan, igen.

Deadline frukost med wheatgrass

Frukost
Världens bästa frukost. Müsli med banan, en drös med nötter, wheat grass och det coola nyponskalspulvret. Och kaffe!

Deadline efter deadline trillar in i famnen och ut på andra sidan. Bilderna redigeras, texter skrivs och jag korrar tusen meningar åt min klasskamrater. Det är så. jävla. roligt. Klockan halv två på natten är fortfarande halva klassen kvar i datasalen. Alla bord har energidrycksburkar och en hysterisk vinjetterad bild på skärmen. Snart är vi klara. Snart hatar vi allt som har med välfärdssamhället att göra. I helt vanlig ordning ploppar min inre matfotograf ut och det tar en timme att laga frukost om man lägger upp alla ingredienser i  små högar först. Det gör inget.

”Stugan är full med pappåsar fylld med hela jävla skogen”

Matlada

Stekta zucchini strimlor med feta, lax, keso, ruccola och nyponskalspulver. 

Är så jävla trött på projektbilder att jag börjat plåta matlådor. Här är det bara former och färger istället för innehåll och strunt. Fuck innehåll, det behövs sesamfrön på toppen. Åt helvete med historien jag letar fint fönsterljus åt zucchinin. I mitten av examensprojektet ägnade jag en hel förmiddag åt att fota nudelsoppa ståendes på mammas köksbord. Jag ser det som ett sundhetstecken.

Just nu bor jag med människor som har väldigt bra tankar kring mat och kropp. De kan mycket om örter, växter och hur de påverkar kroppen och hela stugan är full med pappåsar fyllda med hela jävla skogen. Minst en gång om dagen plockar Jenny fram nån burk ur nått skåp och förklarar att det mörkgröna torkade är en växt fylld med mineraler.
— Häll bara på kokande vatten och låt stå!

Fiskpinnar och filminspelningar

Penslar fiskpinnar och diskar sallad och hänger i studion i timmar. Hjälper till. Flyttar ljus och håller skärmar. Vi har matfoto hela veckan och det är så mycket roligare än man kunnat ana. Kopplar bort undertoner och historier och försöker få en ärtsoppa att se snygg ut. Yta och ljus och motsatsen till den grådassiga biskops-arnö degen när Julio handlar rosa papper till sitt second hand porslin och dekorerar med färsk basilika.

Det är.
Befriande. 

Victor är däremot B-foto på en långfilm i Karlskoga. Det är ett examensprojekt på Göteborgs filmhögskola som han hjälper till med och jag vet inte vad filmen handlar om. Men jag vet att han är glad och jobbar hårt. Att han fixar. Hjälper till och ställer upp och jobbar många timmar i kalla lägenheter när han borde planera sin egen kortfilm.

För över två år sedan fotade jag på en kortfilms inspelning. Han hade skickat blickar i matsalen och tydliga sms med pussar och förfrågningar om promenader men den här kvällen var det kallt. Långkalsonger och vantar. Han rörde sig dubbelt så fort som alla andra och gav order och flyttade strålkastarna och sa kanske hej och jag hade långa blonda dreads som skulle signalera bristen på sårbarhet men så låg det ju inte till. När han kom i närheten.
Mycket är starkt och mycket går att rädda sig från men det var något som blev mjukt i magen när han flängde runt och tog sig själv på största möjliga allvar. Det är inte många som gör det.
Som tror på sig. Som tror att det man gör betyder mycket och ska värderas så högt som det möjligen går för jag är värd att synas och jag är värd att finnas.

Det är.
Befriande.

Det är också att vara fruktansvärt arrogant. Vilket var precis vad jag tänkte innan han hånglade upp mig i en tvättstuga.