Tag Archives: Manusförfattare

” Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet.”

131107_John_Ridley_4_web
John Ridley vann bästa manus efter förlaga på Oscarsgalan som hölls för några dagar sedan. GP träffade honom i november på Stockholms filmfestival.

Januari. Vi kliver ut ur biosalongen och in i dånande storstad. Allt låter så högt medan vi är dova. Nedtonade. Nyss var det 1800 tal och amerikansk söder och det är ju bara en film, försöker jag tänka, men det första Mareike säger till mig är

– Jag kan inte riktigt prata just nu. Jag måste smälta det här.

Så vi går tysta och jag tänker att man lever på i sin lilla värld. Jobbar med media. Går runt i en storstad. Blir sur om avocadon kostar mer än tio spänn och sen går man på bio. Hoppar in i en duk och inser i en halvtimme att frihet inte är självklarhet. Att människan har så lätt för att skapa sina egna världsbilder och hemliga regler. Att vi är så rädda att vi gör vad som helst för att skaffa oss lite kontroll. En struktur.

November. Mannen framför mig på Berns är jetlaggad. Något så ofantligt. Vi har tjugo minuter totalt och jag forslar John Ridley varsamt fram och tillbaka till uttänkta fotoställen. Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet. Tycker den har en svår ordföljd men fastnar i reporterns intensitet. Hon tycker den är viktig. Det märks på hennes frågor och det märks på hennes händer som far framåt över bordet. Några månader senare vinner John en Oscar. Filmen också.

131107_John_Ridley_3_web

 

”Det mentala hörnet är ett ställe bara fyllt av rädsla, prestationsångest och skam som studsar från vägg till vägg.”

Cilla_web_WCilla Jackert är manusförfattare till bland annat den gamla ungdomsserien S.P.U.N.G. Nu släpps boken ’S.P.U.N.G – tio år senare’ på bokförlaget Atlas. Det här är förlagets pressbilder.

Det första jag tänker är att det kommer bli svårt. Cilla vet vad hon vill och inte och jag vet att jag vill göra Cilla till lags. Det är farligt. Slår det mig, när vi flyttat den första fåtöljen till rätt ljus och jag låst in mig i ett mentalt hörn. Det är inte mitt jobb att vara till lags, det är mitt jobb att göra fina bilder på Cilla Jackert. Det är också mitt ansvar, enligt mig, att ta bilder där hon ser målmedveten, stolt och bra ut. För det är så jag uppfattar henne. Det mentala hörnet är ett ställe bara fyllt av rädsla, prestationsångest och skam som studsar från vägg till vägg. Rädsla som kletar av sig på all kreativitet.

Här vill jag ju inte vara, tänker jag. Och går.

Upp för en isig backe med Cilla istället. Och så blev allt så sjukt trevligt. Backen är hal av alla pulkor och skorna hade klack men vad gör det när man kan halka runt och skratta. Skämta om den ökända författarhanden i ansiktet och prata om ett annat liv. Om böckerna hon skriver som utspelar sig på samma plats som vi går. Sen glömmer jag linslocket vid den där fåtöljen vi flyttade. Får den på posten några dagar senare.
Cilla_2_web_W