I september lägger jag handen på dörren till kontorsplatsen jag hyr. Har egna nycklar nu men dörren är upplåst. Dom är där inne. Jag vet för jag hör hur dom skrattar och skickar smöret över bordet. Dom kommer säga heeeeej! när jag tryckt ned det här handtaget och dom kommer le och då gör jag det också. Oavsett stress. Oavsett trafiken.
Hur hittade jag dom här.
Första gången vi ses fotar jag mest män som skadar varandra för Göteborgs-Posten. Dom sitter bredvid mig på pressplatserna och berättar att de lajvbloggar för nån träningssida. Sen rättar den närmsta killen till en krycka och säger att dom också tränar MMA. Jag skrattar och stirrar på nån svettig tvåmeters björn som håller på att bli strypt i buren. Och så skrattar jag igen för jag tror att det är ett skämt.
När Scandinavium töms på folk säger den ena
— Jag lägger till dig på facebook, är det okej? Tror att vi kan göra något bra. I framtiden.
Sen är det sommar och Krister tar av sig skorna. Trycker strumpfötter mot väggen, sjunker ned i fåtöljen och undrar vad det är jag vill. Med fotandet, med hela livet.
Det åskar ute och vi äter sötsak i semestertom lokal och jag rabblar scener ur huvudet. Hur jag vill ha det. Vad jag trivs med. Vart jag presterar bäst. Hur jag vill känna. Sen låser vi dörren och åker av någon anledning och brottas med en skitstark tjej i ett industriområde och då är jag såld. Fast det säger jag inte förrän i september.
