”Bilder på fotbollstränare. Kommer till redaktionen kl 11”. Står det på datorn om jobbet.
En kvart innan utsatt tid letar jag febrilt efter en försvunnen reporter. Jag vill veta vem fotbollstränaren är, varför han ska intervjuas och vad för vinkel texten ska vara i. Allt sådant här blir ju extra svårt eftersom jag inte är från Värmland och därför inte hade någon koll på ’kända ansikten’ eller hur det går för vissa lag. Om man hinner vara på en redaktion under en längre period så blir det nog automatiskt så att man har koll på hockeyn, fotbollen eller handbollen, oavsett hur sportintresserad man är. För att man hamnar i de sammanhangen hela tiden och därför börjar det växa något, det som är bekant är också det som man lättare tar till sig.
Jag flänger runt hela redaktionshuset innan jag hittar Stefan Jacobsson och reportern i en soffa på övervåningen. Jag ber att få sitta med i några minuter och lyssnar intensivt för att luska ut vad det här handlar om. Reportern är suverän och berättar direkt att ”det här är Stefan, tränare för KBK och det har inte gått så bra för dom på senaste tiden”.
Bra. Fokus ligger alltså på det. Efter några minuter bildar jag mig uppfattningen att Stefan har det ganska tufft, känns ganska skör men försöker sikta framåt. Då reser jag mig, sticker och rekar platser där jag kan skapa den känslan. Tar testbilder och springer tillbaka och snor Stefan mitt i intervjun. Jag har tio minuter innan jag måste sitta i bilen till ett annat jobb. När jag någon vecka senare läser texten visar det sig att hans dotter precis slutat med sina cellgifter för cancer i lymfkörtlarna, men jag var aldrig med under den delen av intervjun. Det är lustigt hur man känner att det är något annat som ligger i luften, en skörhet som var något annat än förlorade fotbollsmatcher.
På en tidning med obegränsat med tid hade jag velat vara med i hela skeendet. Höra honom berätta om sin dotter, skapat en närhet i kunskapen och använt det i porträttet.