Vi går runt ön. På det frusna vattnet i solen och det är kallt och knakar.
Kom hem från Gotland sent i går kväll. Vi har pratat om biskops och kollat på bilder från de nya eleverna i Hemse. De var fina. Duktiga och intressanta och man blir fan inspirerad. På färjan hem spelade vi kort med Gamleby-Mattias och skrattade sönder allt.
I dag har Pi nästan ingen röst alls. Som att någon sänkt volymen och alla börjar viska när de pratar med henne. Blir smittade av sättet.
Inget är förbjudet och ingenting är konstigt. Med honom. Allt är som det ska vara och han finns nära och det är nästan aldrig så med honom. Rent fysiskt.
Nu finns både hår och armbåge till förfogande och det är bara att ta emot. Att ta så mycket det hinns med.
— I dag är näst sista dan du är här, säger han och jag hyschar. Säg inte så. Som att det tar slut. Det gör det inte.
Fast jag vet ju att snart är det tågresa och färja och bussar. Och ta vid igen. Bryta bort och dyka djupt ner i Gotlandlivet och undvika att det är något som fattas. Bara fokusera. Skjuta upp.
Leva?
Vi kommer dit och det är öppen spis och kattungar. Rökmaskin i vardagsrummet och där dansar vi precis bredvid elden och ingen luft har varit torrare. De torkar strumporna i köket och Nora sitter i vedlådan och pratar. Intensivt. Inte medveten om sig själv bara armbågarna på knäna och mun som är påväg att säga något. Hela tiden.
Det är bra.
Vi är mitt ute på landet och himlen är blå fast det är kolsvart. De har köpt huset, delat det på tre och han säger att de går ut och hugger sin egen ved av sin egen skog och det låter fantastiskt.
Rofyllt.
