Tag Archives: Göteborgs Posten

+ Christer Gardell och solstolar i Tumba +


När man tittar
ut från fönstret i mitt kontor, vilket är ett extra rum i vår lägenhet i Tumba,  ser man två gjutna grillar på en stor gräsmatta. Om sommaren sitter någon brunbränd människa i solstol. Med böjd rygg drar den stolen och nån bok längre ut från fasaden när skuggan närmar sig. Grillarna används nästan varje dag, någon granne sköter om blomplanteringarna, det finns ett hål i marken där julgranen fälls upp i december av vaktmästar-Fredrik. Jag har persiennerna neddragna när jag redigerar.

På stället vi bodde på innan såg jag rätt in i en annan fasad, en kille i kalsonger som alltid gjorde situps, en grusplan bredvid tunnelbanan som hade kunnat bli en park men istället väntade på sitt bygglov för åtminstone 7:e året i rad. Ibland gick barnen på förskolan dit och plockade tussilago bland stenarna. Gled in genom en öppning i stängslet.

Christer Gardells kontor har utsikt över Humlegården. Personen som brukar ordna kaffebrickan in till Christers rum är sjuk. Den är förberedd, dom vet att vi ska komma. Det blir lite prat mellan dom anställda om vem som ska bära in brickan. Och när, hur brukar det gå till? Reportern får sitta i ett annat rum medan jag kikat runt i lokalerna med kvinnan i receptionen. Innan vi knallar runt ringer hon till Christer och säger att vi är här, jag hör en mansröst svara några meter ifrån bakom en dörr. Hon lägger på och säger att han snart är redo. Vilket jag vet, eftersom jag hörde honom.

Man ser ned på trädkronorna från den lilla kupolen på deras övre våning, där har det skrivits kontrakt med utsikt över träden. Solen skiner rakt in, det måste bli stekhett på sommaren.

Om man googlar Christer så står det att han är en hedge fund manager och när jag googlar vad hedgefond betyder står det på wiki:

”En hedgefond (värdepappersfond) är en fond som tar både korta och långa positioner på värdepappersmarknaden.”

Vilket inte säger mig mycket alls. Vet du om att på hitta.se så finns en liten text som berättar om människorna som bor i varje område? Det är ofta väldigt träffande och tydligt. Något typ av genomsnitt för människorna som bor där, vilken bil som är vanligast, vad folk tjänar, till och med vilka intressen folk har. Typ golf, att gymma, köpa ny elektronik. Ibland, i lite mer medel och överklass så står det att värdepapper är ett stort intresse. Vi skämtar ibland om det där, att man går runt med sina små papper och har det jätte kul. Ungefär som när vi tar med våra brädor och åker i skejtparker.

Jag känner inte att det är kunskap för mig, en värld för mig, men varför inte egentligen? Det jag behöver tänka på inför det här jobbet är vad för roliga effekter av ljuset som man kan skapa om man drar ned träpersiennen och får Christer att huka lite på sig. Att få en bild när han sippar på sitt kaffe, och en när man ser hur han tar plats. Jag tänker ibland att det är mitt jobb att göra folk lite mer mänskliga. Inte alltid, ibland ska dom bara bli fina. Men när det kommer till Christer Gardell, en av Sveriges mest kända finansmän, så kan man ju få försöka. Och det verkar som att han också tänkte så. När jag frågar om han kan hoppa upp i ett konstigt hörn på en köksbänk gör han det direkt. Han föreslår själv att han ska hoppa upp på ett stort mötesbord och jag säger ” Ja!” men kommer sen fram till att det skulle gå sönder. Jag frågar om han kan tänkas sig att ligga under bordet, jag vet inte varför, det kändes bara kul, och för en sekund tycker han nog också det, men ångrar sig.

”Nää, nä, så roligt ska vi inte ha det.” säger han och flinar.

Nästa gång tänker jag, nästa gång ska vi göra något riktigt knäppt.

”Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos.”

Peter_lemarc_dubbel_web_

Peter Lemarc i sitt vardagsrum


Jag vet precis
vad han menar, när Peter Lemarc sitter barfota på golvet och säger att det är så jäkla stressigt just nu. Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos. Jag redigerar bilder hela nätterna, släpar kameraväskan genom slasken. Vi har samma matthet, jag tror att man ibland blir mentalt avklädd av stress. Det är något fint och ovanligt när man gemensamt tar hand om ett tillstånd och lyckas göra bra bilder. Peter kramar om mig i sin hall, pekar ut rätt riktning att pulsa mot tunnelbanan.

 

Peter Lemarc i sitt LP rum

”En hungrig men ändå sprudlande Pernilla August på ett golv och såklart en ledsen brandman”

Eva_nilsson_bågenholm_webb

Johan_Helgesson_malerifakta_3_webb

Maria_Ramnehill_Pernilla_August_web


I december fotade
jag en blixtbild per dag fram tills julafton och kallade det för #segerbergsblixtkalender på instagram. Man kan säga att det har spillt över även på det nya året, fast i jobbform. Nu är det snarare en ovanlighet att jag bara använder befintligt ljus. Det känns liksom konstigt att endast ha en kamera i handen och inget annat att behöva släpa runt på, som att jag är halv. Men i höstas kändes det helt tvärtom. Visst är det lustigt hur man skjuter sina perspektiv? Hur det går att ändra sina vanor och utvecklas åt den riktning man vill.

Här ovan är ett litet urval på några jobb jag hunnit göra under 2016 då jag använt blixt. Högst upp är morgonpigga Eva Nilsson Bågenholm. Vi sågs halv åtta för att plåta hennes springrunda vid Årstaviken innan hon skulle till jobbet. Vid femtio så undrade hon om hon skulle palla med ett maraton. Det gjorde hon, minst sagt, eftersom hon nu sprungit fem. Hon är (om inget ändras) omslag på Tandläkartidningens nästa nummer.

Sedan har vi Johan som jobbar som mätare på Målerifakta. Pressbilder till bokförlaget Atlas på blivande författaren Maria Ramnehill som snart släpper ett transfeministiskt manifest. Den mycket trevliga forskaren och tandläkaren Jan Derks tillsammans med sin assistent Susanne. En hungrig men ändå sprudlande Pernilla August på ett golv och såklart en ledsen brandman som pratat om förstörelse och hot mot brandbilar, publicerat i GP. Och sist, Jacob Langvik som jag faktiskt fotade för tre år sedan på min praktik på GP. Då jobbade han på Faktum och hade startat ett klädmärke för välgörenhet. Denna gång blev han plåtad till Sändaren för att han precis släppt en bok om kristna som lämnar sina församlingar.

Alltså folk, vad dom håller på! Vad dom gör olika grejer, och så får jag komma och hänga med dom med min blixt. Det är nått att vara tacksam över.

 

Jan_Derks_web

Maria_Ramnehill_pressbild_2_web

DRAGARE_PerAnders_1_webb

Jacob_Langvik_1_web

”Skulle du kunna … stoppa in huvudet i den här växten?”

Noonie_Bao_1_webb

 

— Skulle du kunna … stoppa in huvudet i den här växten?

Folk säger oftast ja. Till att ligga på marken, hoppa från möbler, klättra ut genom fönster, blåsa mjöl över sig själva. Folk säger nästa alltid ja till allt sånt och det gör även Jonnali. Fast vi skriver om henne som Noonie Bao. Artisten och låtskrivaren som har gjort hits till bland annat Avicii och Tove Styrke.

 

Noonie_Bao_kollage_1

” Hon sjunger ’If you do shit like that I don’t need to be nice’ och när jag hör det så klarar jag hela backen utan att stanna. ”

Tove_Styrke_webb

Tove_Styrke_kollage


Det ösregnar och jag springer genom slottsskogen med lurarna i öronen. Det är några månader kvar tills att Way out West stänger in de här träden och jag sätts på ett grönt plastband vid armleden för att få komma in. Nu är det inte så. Nu är leran på gräsmattorna där för att det knappt börjat växa och snart kommer mördarbacken så jag andas och andas ut snabbare för att, tänker jag, få in mer syre i blodet. Den nya låten jag hittat är på repeat här. Hon sjunger If you do shit like that I don’t need to be nice och när jag hör det så klarar jag hela backen utan att stanna.

Och några månader senare, när jag ber hon som sjunger i låten att klättra upp på ett bord och hoppa. Tänker jag att jag vill att hon ska kännas som jag kände mig i regnet. Som att man klarar backen. Som att even if I’m loud it doesn’t mean I’m talking to you.

Tove_Styrke_2_webb

”Och sen brinner det i Västmanland och jag ska packa tandborste och är inte helt säker på att det var det bildredaktören sa i telefonen men jag gör det i alla fall. ”

DRAGARE_1_web

Branden_web

INSIDA_Segling_1_web

Kollage_popkollo_insidan_web

Molly_Sanden_1_web

kyrkan_web

tovejansson100år_2_web

— Ta aldrig för givet att nån tänkt. Ta aldrig för givet att nån tänkt åt dig, säger nattchefen sista kvällen. Är tyst några sekunder.

— Stäng inte av hjärnan. 

Och sen ler han. Jag med. Nickar långsamt. Det är bra med påminnelser ibland. Särskilt när man är trött och bara vill gå till strömmen. Glömma badkläder, hoppa i och flyta med.

Cyklar hem längst med Allén och tänker på orden. Funderar över hur många gånger jag låtit det hända under de här nio veckorna av sommarvik. Fast, nej. Egentligen tänker jag på de tre åren på skolan, praktikplatserna, sommarjobben, frilansjobben. På alla de gånger jag skulle skapa bild utifrån en beställning. När har jag låtit någon annan tänka åt mig under de här åren? Har det blivit bra då?

Svar: Oftast inte. 

Trampar vidare, förbi järntorget. Upp för backen mot Stigbergstorget. Oftast inte. Sådan jävla jobbig backe. Får ställa mig upp, växla ned till fyran.

Och det är såklart en process alltihop. Stegen av anpassning, förståelse, revolt och utveckling som upprepas om och om igen. Allt jag kan göra är att reflektera över det. Försöka processa allt jag varit med om den här sommaren, det här året.

Någon gång i juli frågar dom om ”…jag vill resa ti…”

– JA! säger jag.

”.. till Ungern?”

Så det gör vi. Med IFK Göteborg i tre dagar i trettitvå grader. Och jag åker till Skåne och träffar Stjärnorna på slottet i fem minuter och fotar seglingstävlingar i Marstrand och Tjörn. Och sen brinner det i Västmanland och jag ska packa tandborste och är inte helt säker på att det var det bildredaktören sa i telefonen men jag gör det i alla fall. Och hoppas.

Och vi åker in i en vägg av rök i några dagar och sen åker vi hem och jag åker direkt till Way out west, har en miniredaktion där hela helgen och shootit livear från varenda konsert. Får samarbeta med fotografkollegor och det är så roligt för det får vi aldrig annars. Och Popkollo tjejerna gav mig hopp, och Frölunda Indians military training gav mig perspektiv. Man når inte människor genom att vara elak. Och rapporterandet från motdemonstrationen av Svenskarnas partis talmöte var en jävla ögonöppnare. Tack för nio veckor GP.

R_H_web

frölunda_1_web

JS_BASTA_03_web

Bylinebilder

”Det är den avslutande spelningen på största scenen på Way out west och jag står i ett gungande folkhav med två kameror tryckta mot kroppen.”

 

Robyn_3_web

Rebecca_och_Fiona_web_1

Jenny_Wilson_JS_3_webLive bevakade Way out West för Göteborgs-Posten. Rebecca & Fiona, Jenny Wilson, MØ, Mapei, Neneh Cherry, Robyn & Röyksopp.

Det sitter lappar i hela pressrummet. ”Robyn & Röyksopp. 3 sista låtarna. Samling 23.15”. Det är den avslutande spelningen på största scenen på Way out west och jag står i ett gungande folkhav med två kameror tryckta mot kroppen.

Konserten har precis börjat. Röyksopp dundrar och jag tänker att jag måste få en bild på när Robyn kommer ut. Det är enda anledningen till att jag står här. I folkhav. I gung, men hon dröjer. Knäpper Röyksopp bilder och skickar direkt ut på webben från kameran och stirrar på den lilla pilen som ska bli blå efter grön och alla dansar. Slår till objektiven och jag tänker vafan håller jag på med.

Här pågår show och masspsykos och jag stirrar på liten skärm på stor kamera och det skulle kunna gå att släppa fokus ett litet tag på den här festivalen. Det skulle kunna gå att dansa lite mitt i allt det här, hänga kamerorna längst sidorna och följa basen. Så då gör jag det. I fem sekunder.

Och då kommer hon.

Publik_web_1

MO_web_1

Mapei_web_1

neneh_cherry_1_web

robyn_1_web

”Här behöver man inte kämpa för att ta plats. Om jag vill spela gitarr så tar jag bara gitarren.”

Popkollo_7_web

Popkollo_6_webPopkollo är ett musikläger på sommaren för tjejer i åldern 12-18 år. De får bilda band och repa med hjälp av handledare, skriva låtar, ha olika workshops med musiker och artister, spela in och spela live i slutet av kollot.”

”Vi är i musikhuset, ni kommer höra vart det ligger” skriver en av handledarna via mail. Vid ett öppet fönster sitter en människorygg på en pall framför trumsetet. Envisa snabba handledsryck – koncentrerat. Hela gardinen fladdrar rakt ut av korsdraget mitt i värmeböljan och vi känner basen. Den kände vi innan trummisrygg och fokuserade axlar men kunde inte riktigt placera. Det händer saker i det där rummet. Det är ju inte bara basen som vibrerar.

Dom spelar Slippery slope av The Dø ännu en gång innan alla hamnar i mitten av rummet. I samma formation som pianot och deras händer speglas i det blanka svarta när dom pratar om lättnad. Det liksom rinner ur dom. Alla säger något, alla syns och släpper fram kommentarer och någon säger

Här behöver man inte kämpa för att ta plats. Om jag vill spela gitarr så tar jag bara gitarren.

Hon tar bara gitarren.

När tar hon inte gitarren?

Tänker jag, och trycker kameran mot ögat så dom inte ser att jag gråter.
 Det här är en plats av självklarhet. Av att inte få uppmärksamhet eller bli nedtryck av att man aktivt tar för sig.
Det bara är. Det bara är såhär.

Popkollo_3_web

Popkollo_1_web”Slutmålet är en jämställd musikbransch.” står det på Popkollos hemsida.

Några dagar innan vi åker till Popkollot på Tjörn sitter Lotta Engberg i tv. Hon har tre kvinnliga artister och låtskrivare framför sig och hon berömmer dom för att de fortfarande håller på med musik, trots att de är i övre medelåldern. Sen pratar dom om kläder. Pinsamma klädmissar och bröst som nästan farit ut.

Efter lunchen tar jag Mimi Brander till gräset och vi sitter under ett träd. Behöver filma henne och behöver höra henne berätta orden runt pianot igen och då säger hon.

Jag personligen har alltid känt att … folk förväntar sig inte lika mycket av en för att … för att man är tjej.

Hon går i musikklass på gymnasiet och berättar om lärare som omedvetet ställer lägre krav på henne, än killarna i klassen. Och det gör mig så förbannat ledsen. Att hon ser det. Att hon känner det. Att hon måste åka på ett popkollo (hennes tredje i rad) för att få känna sig helt fri i sitt musicerande.

Det är så tröttsamt. Tröttsamt att inte bli utmanad som en person med kapacitet. Att oftare möta förvåning för att man klarar av saker – än tvärtom. Att inte ha samma krav, tills det en dag slår över och blir tvärtom. Då kommer det vara självklart att ta upp gitarren för tjejerna runt pianot, men då är nivån plötsligt en helt annan.

Då ska du prestera på långt höge nivå än männen, så att du kommer upp i samma liga. Så att din rätt att befinna dig där är befogad. Samma liga som dom som alltid fått en självklar nick i replokalen.

Förväntningar skapar tankar. 
Tankar skapar mönster. Mönster upprepar sig. Tur då att även popkollo återkommer.

Kollage_1_web

Publicerat i Göteborgs-Posten.

”Lola skrattar. De tre männen som håller en fladdrande rulle glapack också.”

Lola_Askimed_2_web

Lola_Askimed_1_web_ny

Lola_Askimed_4_webEtt frilansjobb på skribenten och fotografen Lola Askimed Åström.

— I think its gonna be cool! säger jag och visar i kameran. Kolla. Look. The light. Ljuset blir helt knäppt!

Lola skrattar. De tre männen som håller en fladdrande rulle glapack också. Dom gick förbi vid kajkanten en dag i februari och fick hjälpa till att skapa den disiga effekten över Lola Askimed Åströms ansikte. Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar hade hört av sig och frågat om jag ville träffa en ’Photographer, writer and traveller”.

Finns det? Tänkte jag och sa ja.

Lola verkar ha rest över hela världen. Skrivit och fotat och upplevt och jag tänker att jag förstår hur hon lyckats. Det är energin och värmen hon skapar runt sig. Sammanhållningen. Mötet vi känner.

 

 

” Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet.”

131107_John_Ridley_4_web
John Ridley vann bästa manus efter förlaga på Oscarsgalan som hölls för några dagar sedan. GP träffade honom i november på Stockholms filmfestival.

Januari. Vi kliver ut ur biosalongen och in i dånande storstad. Allt låter så högt medan vi är dova. Nedtonade. Nyss var det 1800 tal och amerikansk söder och det är ju bara en film, försöker jag tänka, men det första Mareike säger till mig är

– Jag kan inte riktigt prata just nu. Jag måste smälta det här.

Så vi går tysta och jag tänker att man lever på i sin lilla värld. Jobbar med media. Går runt i en storstad. Blir sur om avocadon kostar mer än tio spänn och sen går man på bio. Hoppar in i en duk och inser i en halvtimme att frihet inte är självklarhet. Att människan har så lätt för att skapa sina egna världsbilder och hemliga regler. Att vi är så rädda att vi gör vad som helst för att skaffa oss lite kontroll. En struktur.

November. Mannen framför mig på Berns är jetlaggad. Något så ofantligt. Vi har tjugo minuter totalt och jag forslar John Ridley varsamt fram och tillbaka till uttänkta fotoställen. Men trots att klockan är fyra på morgonen amerikansk tid pratar han innerligt om filmen vars manus han skrivit. Twelve years a slave heter den tydligen men jag har svårt att minnas namnet. Tycker den har en svår ordföljd men fastnar i reporterns intensitet. Hon tycker den är viktig. Det märks på hennes frågor och det märks på hennes händer som far framåt över bordet. Några månader senare vinner John en Oscar. Filmen också.

131107_John_Ridley_3_web