Kan det vara fyra meter upp? Kanske mer tre och ett halvt.
Ligger med armarna och benen rakt ut på golvet, ögonen riktade mot taket och ett helt knallrosa ansikte. Vissa blir röda när de sprungit men jag blir neonrosa.
Springer för att allt går så fort runt om mig. Veckan rusar fram, stressar till spånmöten för framtida projekt, fotar omslag till tidning med blixtar och två assistentvänner, hoppar in på GP, åker till Trollhättan för att fota fem sidor för nån annan. Nästa grej. Nästa jobb. Nästa plats.
Byt fokus. Byt fokus. Anteckningarna på mobilen växer och jäser över.
”tänk på – detalj, förslag på omslag!”
Öppnar fönstret. Lägger mig på golvet igen. Det trillar ned luft och jag blir kall på ryggen.
Det här jobbet handlar så sjukt mycket om att ställa om. Ställa in, förstå ramarna, förstå hur jag ska lyckas ta mig till bilderna jag har i mitt huvud och sedan ta in människorna.
Om jag förstår varför tolvåringen tycker det är jobbigt att jag fotar, om jag förstår vad hen behöver för att slappna av och känna sig trygg, så blir bilderna mycket bättre. Jag kanske behöver prata lite först, fråga vad de sysslar med just nu, vad personen heter. Kanske behöver jag bara stå still och inte ta bilder i några minuter för att det inte ska bli sådant fokus på just den personen. Det är kanske uppmärksamheten som är jobbig, eller till och med känslan av att man vill ha uppmärksamhet men inte fick den från början och absolut inte vill be om den. Stoltheten. Och därför beter man sig tvärtom.
Ibland känns det som hittepå psykologi men jag söker alltid efter förklaringar. Det kräver mer energi att analysera varför människor beter sig på vissa sätt än att bara leta efter ljuset, kompositionen och rätt vinkel och uttryck. Jag orkar inte alltid det. Ibland blir jag sur på att personen inte bara SLAPPNAR AV lite. Det är bara en jävla bild. Herregud, jag har bråttom.
Hinner jag tänka innan jag kommer på att det ju aldrig är bara en jävla bild. För ibland får jag känslan av att jag rånat någon när jag rusat fram, plåtat och stuckit lika fort. Då tog jag inte ansvar för vad personen kände efteråt. Jag vill att den ska ha en bra upplevelse av mötet, se att jag såg vem du var. Inte bara genom linsen.
Och jag vet ju att det här är krav som nästan aldrig går att uppfylla, men det är en riktning åt vilket håll jag vill jobba. Se människor genom kärlek. Faktiskt. Hur fånigt det än må låta.