Tag Archives: fotoprojekt

Emil och Denise och starten på ett omedvetet fotoprojekt

emildeniseHade en ledig helg i huvudstaden och bodde hos två gamla vänner till mig. Helt omedvetet blev det starten på ett nytt fotoprojekt.

Det här är Emil och Denise.

”Vi började i samma klass i sexan. Blev nog bästisar ganska snart efter det.” skriver Denise i ett smssvar. Nu är dom snart tjugofyra och delar under sommaren en lägenhet i Stockholm. Det är först när jag redigerar bilden som jag ser att den bär på så mycket mer. Att den bär på deras relation till varandra, att den är en startbild på en berättelse som jag plötsligt ser mönstrena till. Här är något.

Här är två människor, här är deras sätt att spela med varandra, här är deras historia och deras upplevelser. Men den kan också berätta ett större sammanhang. En berättelse om det allra svåraste som de båda går igenom – men i olika faser. Med många år mellan.

Ibland är det som att bilderna kommer innan hjärnan hunnit förstå.

Att fota i det mest känsliga – när vi gör slut.

Segerberg_1_stor

 

Vi pratar i telefon. Jag säger,
— Vi var ihop i nästan tre år…
— Vi var ifrån varann i tre år, avbryter han.

Jag sitter i bilen mot vår lägenhet. Jag har flyttat, som vanligt. Kameran ligger i passagerarsätet och under några veckor har jag fotat allt. Testat en ny stil, försökt få den att passa in i paniken jag känner och det går okej. Jag fotar på. Men nu sitter jag i bilen mot Värmland för att det är där alla känslor finns. Och där dom är, är enda platsen jag kan göra bilder. Allt annat är på låtsas, allt annat är hittepå. Det är som att laga ett hål precis bredvid hålet och inget blir gjort då. Bara upprepning.

 

Slutet_2

 

Jag stannar i fem dagar och vi gör allt precis som vanligt. Förutom gråten. Varje dag i flera timmar och kameran är alltid med.
Jag har alltid kameran precis bredvid och vi hälsar på hans syster med familj. Leker med barnen och håller handen i soffan. De vet ingenting och det gör ont så fort Lina säger;

— Men det måste vi göra i sommar!

Slutet_3

Tillslut blir det bara sjukt. Vi gråter och jag tar upp kameran. Vi badar och jag fotar. Vi äter och jag tar bilder. Vi gör allt och jag tar. alltid. bilder.

Mitt i känslan och mitt utanför den. Där är jag.
Kan man vara riktigt närvarande och samtidigt tänka på hur ljuset faller? Jag vet inte. Ibland kändes det som att jag helt hängav mig och såg känslorna för det de var, jag tar bilden och tar känslan och så blir det ett.
En grej. Ett verk.

 

Slutet_4

 

Fem dagar går och vi bestämmer oss. Jag packar ned mina sista grejer och allt från väggarna försvinner. Världskartan, poweraffischen och prinarna på farfar. Bilderna jag tar är egentligen bara instinkt. Det som klär allt i känslorna jag har. Den senaste tidens psykiska distans som grott mer och mer mellan oss.  Hur vi båda klivit mer och mer bort från det team vi varit. Allt det fanns i bilderna och jag vet inte hur det går till. Men när man tar bilder flyter känslorna rakt in i dom.

 

Segerberg_8_stor

 

Ett fotoprojekt om att göra slut

Segerberg_5_storEn av bilderna på Victor Nyåker ur bildberättelsen ’Slutet’ som jag gjorde i höstas.

På torsdag kommer jag visa ett fotoprojekt som var det svåraste och enklaste jag gjort. Det är en dokumentation som pågått under fem intensiva dagar i en lägenhet i Karlstad. Under de dagarna  bestämmer sig jag och min dåvarande pojkvän och bästa vän, att vi inte längre ska vara ett par efter nästan tre år tillsammans. Hur det kändes att fotografera under en sådan känslomässig storm, och varför det både var enkelt och hemskt, berättar jag på torsdag.