Vill du ha ett lyxigt hudvårdskit.
Och jag bara, nej. Det slutar på skit.
och jag raderar det där mailet och sneglar på mina nya tallrikar på golvet och pappåsarna med blått och gult tryck på. Det är väntan här i rummet. På något nytt, jag packar inte upp de nya sakerna för de tillhör inte det här.
Jag pillar loss all den här färgen på huden jag fått under målartimmar och drar på mig grå pojkvänshood. Det är stilla på mitt rum, väntan gör så med väggar. Fönstrena låter som bilar för att det är bilar som kör förbi därute och jag tänker att jo, visst är det mysigt med trafik utanför. Vad du än säger. Och trots att en människa körde ihjäl sig på min väg därutanför. Igår.
Jag har läst så mycket tidningar de senaste dagarna. Tidningarna heter FOTO och handlar om det. Jag är imponerad, sjukt hög kvalité på artiklarna och mjuk text som gör att jag helt plötsligt noggrant har läst igenom flera sidor av ett reportage. Först känner jag mig lurad, det var ju meningen att jag bara skulle skumläsa för att se varför fotona såg ut som de gjorde. Sen tillfredsställd för att den är SÅ BRA. Det är inte bara, ”Nikon är bäst” eller ”såhär tar du bäst studio porträtt!” (Fast reportaget om hur man bäst fotar en viss fågel på Antarktis var lite out of context)
Till exempel var det ett flera sidor långt avsnitt med temat Naturfotografi.
Jag hoppade över det, totalt.
Naturfoto känns så fattigt och fantasilöst. Sen bläddrade jag tillbaka bara för att kolla läget lite och fastnade. Skribenten Pål Hermansen förklarade direkt för mig varför man överhuvudtaget tar kort. Varför han fick sin syn av världen med hjälp av ljus. Vad han ansåg om konstfotografi och dokumentära fotografier och gjorde en utläggning om visuella analfabeter, vilket förövrigt var ett störtskönt ordval.
”Paradoxalt nog är det på många sätt mycket svårare idag att veta vad som är bra och dåligt. Tidigare var bra bilder presenterade i tidskrifter och tidningar som representerade en viss kvalité, medan i dagens läge publiceras mycket material okritiskt utan någon större form av filtrering. Det ställer större krav på mottagaren än förut. Trots att det idag är självklart att lära sig läsa och skriva har nog gruppen ”visuella analfabeter” inte minskat motsvarande under loppet av det senaste århundradet.”
Fast jag undrar ifall det skulle gå att träna bort den okunskapen. Vissa saker känner man bara, och vet inte hur man vet men man gör det. Sen tränar man upp den där känslan. Desto mer jag fotar eller illustrerar märker jag att vissa saker inte fungerar ihop. Vissa teckensnitt, färger eller beskärningar ska bara vara på ett visst sätt för annars blir jag irriterad. Det finns en anledning till varför gyllene snittet är så väl använt. Vi människor tycker om hur de bilderna är utformade, att man vilar blicken på en viss punkt och har en rörelse åt ett visst håll. Det är tråkiga i längden men vi är bekväma av oss, vi trivs och blir trygga. Det är nog svårt att arbeta fram ett seende för komposition och ljus om man inte har det från början, då får man stå ut med visuell okunskap.
