Ett fem sidor långt reportage om elithockey spelaren Fabian Brunnström som tidigare spelat i NHL.
Det var tisdag och jag hade cyklat fyra kilometer på en jobbig mountainbike med stor kameraväska på ryggen. Fyra kilometer med ett 16 gigs minneskort i jeansfickan. Trodde jag.
Två dagar tidigare hade jag och sportreportern Johan Rylander träffat Fabian för första gången. Han är elithockeyspelare och har haft en del problem med att få in diverse puckar i diverse mål och det har ryktats om att han varit nära på att bli utköpt från Frölunda. Men nu verkar det vara en annan tid. Fabian verkar harmonisk och saker verkar stämma. Han tar i hand på parkeringen och jag hade nog väntat mig en tyst och bufflig person och någon som behövde bevisa något. Det visade sig vara fel. Fabian är inte den stereotypiska hockeyspelaren, men, vem fan är det egentligen?
Under de dagarna som vi var med honom på träningar, i gymmet, i omklädningsrummet – och satt på hans köksstolar medan sonen sköt nappar med en avsågad klubba – har han varit oerhört genuin. Han har varit en person som tar in och funderar. Som ärligt delat med sig av sitt liv.
Efter två hela dagar av svettiga omklädningsrum sitter jag på golvet i mitt rum med ett par jeans i knät. Fickorna är tomma. Bara helt tomma. Jag tar en banan, en vattenflaska och börjar gå tillbaka alla kilometer som jag cyklat. Kollar längst med alla vägkanter, under bilar och går in i kiosker och frågar om de råkat hitta ett litet minneskort utanför. Jag går hela vägen tillbaka till Frölundaborg och knackar på låsta dörrar med koder. Någon öppnar, jag kommer in. Jag går ända fram till isen, där jag stod allra senast och fotade vår spelare som sköt skott. Och där ligger den. Precis där man sätter ned skridskon för att gå ut på isen.
Två hela dagar av jobb. Jag tar upp kortet, går hem. Det händer bara inte.