Tag Archives: Denise Padron Benitez

”Jag borstar fortfarande inte håret men vi är vänner i alla fall”

eye

Det blir valborg och Denise dyker upp på landet. Pallar inte med Uppsala när folk spyr innan lunch och hon tar två bussar och en gångväg och sen är hon framme. På ön. Jag och Mareike möter henne vid den översvämmade vägen utan översvämning och går sakta förbi en svan. Hon har rött läppstick och mörka ögon. När vi blev bästa vänner skulle hon aldrig se ut sådär. Mörka ögon kunde hon inte göra något åt kanske men då var det oborstat hår och Joy Division tshirt.

Nu är det blankt. Jag borstar fortfarande inte håret men vi är vänner i alla fall. Hon skrattar precis som hon gjorde då och det är det som är viktigt. Vi somnar på varsin soffa i varsitt hus. Jag går dit så fort jag vaknar.

Inte ens en bråkdel av allt som måste göras här i livet

Står plötsligt och knådar deg ute i skogen. Lägger in sill i både vegetarisk och fiskvariant och vet inte riktigt hur det blev såhär. Såhär gammaldags. Det är till och med en kattunge i närheten. Liten och långhårig som kastar sig på snören och rep och fötter.

Allt jag kan tänka på är att det är tur. Tur att man finns och har en vän som säger att nu ska vi göra knäckebröd med tusen frön och konstiga saker i burkar och så gör man det. Ibland tittar hon på mig och säger att hon är stolt. Över mig. Hur fantastiskt är inte det.

Så är man ute på landet och knådar skithård deg innan vi går ut med burk. Plockar smultron. Pratar om förhållanden som är och varit. Som kanske håller på och fejdar ut i något annat.