Går till optikern och dricker vatten. Inklämd på stol mellan glasögonmontrar kommer kvinnan i hästsvans ut genom dörröppningen 14.58. Jag dricker ett glas till och hon säger att jag ska sitta bekvämt och återkommer prick 15.00 och tar i hand.
Säger att vi setts förut och jag tänker att det har vi. Minns henne för att hon var så trevlig. Varm och glad och snygg med fräknar. Hjälpsam och i dag ska jag erkänna att de där linserna vi provade ut 2009 liksom stannade kvar det året. Ligger i en låda i någon av alla lådor i alla hem stilla i sin vätska. Hon artikulerar och pratar i höga toner och jag svarar exakt på hennes frågor.
”Här är det klara besked” säger hon.
Och jag tänker att det är väll klart, det gäller min syn, som i sin tur är rätt grumlig, men åsikten om den är klar. Den är dålig.
Riktigt dålig på halva sidan av ansiktet och bra på den andra. Tydligen förvirrar det min hjärna.
”Och högern tar såklart över” säger hon.
Stackars vänstern tänker jag. Som en liten rullstolsbunden ögonglob som bara skjutsas runt av högerögat. Baklänges. Ett högeröga med storhetsvansinne och med bokstavlig tunnelseende.
När högern stängs ned står vänstern där alldeles själv och vet inte alls vad för grå sörja som visas på monitorn.
”Nånting runt?” säger han bara. Skakar på sina förlamade ben medan han febrilt kollar efter grannen som tydligen gett sig av åt annat håll.